start om boken resurser nyheter seminarium om författaren in English
|
Att bryta skammens tystnad ”Han gjorde det för att han kände mig, för att han ville vara ond”
Många i Mesaj var rädda; nyheterna i radio och tv talade om belägring i Sarajevo och det gick rykten om läger, avrättningar, anlagda bränder, granater, anonymt våld och misshandel. För en tonåring som nästan aldrig hade lämnat det bergiga östra Bosnien var ryktena mångdubbelt skrämmande. Nästan på dagen åtta år efter krigsutbrottet sitter det skyddade vittnet FWS-50 bakom neddragna persienner i en rättssal i FN:s internationella krigsförbrytartribunal för det tidigare Jugoslavien i Haag i Nederländerna och berättar med låg röst på bosniska om vad som drabbade henne våren och sommaren 1992. Hon var 16 den gången, nu är hon 24; en nervös ung kvinna som medger att hon tagit lugnande medicin innan hon vågade sätta sig i vittnesbåset. Vi som sitter på de obekväma stolarna i galleriet får inte veta fler detaljer om henne och får inte se henne bakom de neddragna persiennerna. Den spända rösten i hörlurarna säger ändå allt om hur utmattande det måste vara för henne att offentligt och inför en domstol tvingas att återkalla de fruktansvärda minnena från den första krigssommaren. De tre åtalade männen till vänster i rättssalen plockar med papperen på bordet framför sig och tittar sällan upp. Aldrig, aldrig tillåter de sina blickar att närma sig vittnesbåset i mitten av salen. Bakom dem står två muskelspända vakter i skenbart milt babyblå FN-uniformer, men med både revolver och handfängsel i beredskap i bältet. De två försvarsadvokaterna antecknar och kämpar ibland med hörlurarna till simultantolkningen. Jag noterar att Dragoljub Kunarac, Radomir Kovac och Zoran Vukovic har renskurna drag och ser ut som män på landet ofta ser ut på Balkan; fruktansvärt vanliga och alldagliga män i 40-årsåldern. Av deras renskrubbade ansikten och välkammade hår kan jag inte ens ana möjligheten att de kan vara mer våldsamma än andra män. Möjligen kan jag bli varse ett drag av förvåning i deras ansikten; som om de ännu inte riktigt har förstått varför världsorganisationen FN är villig att spendera hårresande summor på att hålla en omständlig rättegång mot dem. Någon har räknat ut att om man slår ut tribunalens budget på antalet timmar som det pågår rättegångar i de tre rättssalarna, så kostar tribunalen världens skattebetalare 300 000 kronor för varje rättegångstimme. Åklagaren Peggy Kuo står upp framför en pulpet av glasklar plast fullastad med anteckningar. Hon ställer frågor till vittnet på engelska, tydligt och med pauser för att de anonyma simultantolkarna bakom sina tonade glasrutor ska hinna med i översättningen till franska och till det språk som i tribunalens fackspråk diplomatiskt kallas ”b/c/s” (bosniska/kroatiska/serbiska), men som i praktiken är samma språk. Rättens ordförande är en afrikansk kvinna, men hennes domarkolleger är två vita män med europeiskt utseende. De tre domarna sitter för det mesta tillbakalutade i sina högryggade snurrfåtöljer, men gör anteckningar ibland eller skjuter in en egen fråga. De tre åtalade bär kostym, alla andra i rättssalen fotsida svarta sidenkappor med aningen löjliga vita kragar; bara domarnas kappor lyser upp med breda karmosinröda slag. Två skrynkliga ljusblå FN-flaggor omger domarna på podiet.
Många olika accenter fyller luften under förhandlingarna; i den här rättegången är rättens ordförande från Zambia, hennes domarkolleger från Australien och Italien, den tjänstgörande åklagaren är nordamerikan av asiatiskt ursprung, försvarsadvokaterna är från Serbien. Allt tolkas mellan tribunalens tre språk. Det omedelbara intrycket för oss utomstående i åskådargalleriet är att tribunalens maskineri är mycket välsmort och respektingivande; en närmare granskning kan avslöja att allt inte är lika effektivt och perfekt som ytan ger intryck av. Tribunalen åtalar och dömer för några av de värsta brott Europa har upplevt efter andra världskriget, men här i rättssalen inträffar sällan upphetsade replikväxlingar eller protestrop från advokaterna. Det är ovanligt att någon höjer rösten och det mest dramatiska som sker under en lång dag kan vara att ett vittne för ett ögonblick inte klarar att hålla tårarna tillbaka, att en röst bryter inför ett smärtsamt minne eller att den serbiske försvarsadvokaten får en mild skrapa av rättens ordförande Florence Mumba för att han är för långsam. Dagens vittne är bara en av nära 20 kvinnor, alla våldtäktsoffer, som har tagit det modiga steget att bryta skammens tystnad och vittna i krigsförbrytartribunalens rättegång mot de tre åtalade. Det är ett stort steg för en bosniakisk kvinna från en traditionell muslimsk kultur på landsbygden. Kvinnornas namn och ansikten är skyddade för offentligheten, men inför rätten, de tre åtalade och försvarsadvokaterna är de inte anonyma. De två fjärrstyrda tv-kamerorna som uppmärksamt följer förhandlingarna och lagrar timme efter timme på videoband för protokollet och för framtidens forskare har inte rätt att ens närma sig kvinnornas ansikten. På åskådarplatserna är det halvtomt, som vanligt. Vi är inte många journalister i pressbänkarna idag, men längre bort sitter några diplomater, ett par unga juridikstudenter och representanter för en kvinnoorganisation. En kraftig, skottsäker glasvägg skiljer rättssalen från åskådarna och får den att påminna om ett akvarium. Glasväggen ska skydda domstolen från attentatsmän bland åskådarna, men när jag besöker tribunalen för att följa en rättegång slås jag ofta av en märklig känsla av att det egentligen är tvärtom. Innanför glasväggen pågår ännu våldet och kriget i det tidigare Jugoslavien; här utanför härskar bara den trygga europeiska vardagen. På väg in till rättssalen måste åskådarna passera två säkerhetskontroller med metalldetektorer; sannolikheten att en besökare till galleriet kan smuggla in ett farligt vapen verkar inte särskilt stor.
Just detta är ändå ingen vanlig dag i tribunalen. Stycke för stycke, trevande ibland, med många små och stegvisa frågor från åklagaren, berättar vittnet FWS-50, vars riktiga namn vi inte får veta och vars ansikte vi inte får se, en historia som får de flesta av oss i åskådargalleriet att resa oss en smula i stolarna eller samla händerna i knäet, spänna ansiktsmusklerna; skärpa uppmärksamheten. Det måste vara djupt smärtsamt att berätta, men det gör också ont att lyssna till henne. Mycket ont. Jag får svårt att göra anteckningar och pendlar ibland mellan hjärtklappning och kallsvett; har svårt att slita blicken från de tre åtalade männen, försöker förstå, men kan inte. Redan i början av maj 1992 flydde den 16-åriga flickan ut i skogen tillsammans med sin familj. ”Jag var rädd att någonting hemskt skulle hända mig, att jag skulle bli dödad, och faktiskt, allt det som jag var rädd för upplevde jag in på huden senare. Det var så det blev. Vi såg mer av armén och våra grannar bar uniformer. De hade vapen. Och vi var rädda för att bli innebrända i våra hem, som det hade hänt i andra byar. Det var därför som vi drog oss undan, vi flyttade ut i skogen. På dagarna smög vi oss hem för att laga mat, få någonting att äta. Vi bytte kläder ibland. När skymningen föll gick vi tillbaka [till skogen].” Den 3 juli, efter nästan två månader i skogen, anföll serberna hennes by. Männen försvann; många sågs aldrig igen. Skottlossningen var fruktansvärd och kvinnorna lämnade sitt provisoriska tält för att gå djupare in i skogen. Anfallet mot byn visar sig snart vara bara en del i en mycket större plan där målet var att bryta ner ett helt samhälle. Två dagar senare greps kvinnorna av serbiska soldater och kördes till en by i närheten. Där hämtades vittnet av Zoran Vukovic — en av de åtalade i rättssalen — och fördes till ett sovrum i en barack. Åklagaren ställer frågor till vittnet, som svarar med låg röst: ”Vad gjorde Zoran Vukovic när han tog dig till det rummet?” ”Han våldtog mig.” ”Jag är ledsen att jag måste fråga om några enskildheter, men domstolen behöver veta. Kan du beskriva vad han gjorde?” ”Ja. Han knuffade ner mig på sängen. Han sa åt mig att ta hans penis i min mun. Han sa saker som: Vad är jag rädd för? Vet jag inte vad sex är? Har jag inte gjort det förut? Så’nt där. ’Låt oss njuta av det.’ Så’nt där. Det var omöjligt [att försvara sig]. Han hade en pistol. Han hotade. Och även om jag hade riskerat mitt eget liv där, så var jag orolig för min familjs liv. Jag vågade inte göra någonting.” Flera familjer och kvinnor förs till gymnasieskolan i Foca där de stuvas in i ett klassrum. Den andra dagen kommer en grupp soldater och pekar ut flickor och kvinnor som de vill ska följa med dem. En av soldaterna för vittnet till ett annat klassrum: ”Han beordrade mig att ligga ner och ta av mig byxorna. Sedan våldtog han mig. Den här gången vaginalt. Jag minns inte vad han sa till mig. De sa alla samma saker. De sa alltid: ’ni muslimska kvinnor, vi ska visa er’, det är vad de sa, samma saker. Jag har aldrig förr berättat i detalj för någon vad som hände mig. Om jag ville säga vad som hade hänt, sa jag att det värsta hade hänt och menade våldtäkt, och från det ögonblicket, genom hela min tid i lägret, berättade jag aldrig för någon om någonting; jag höll tyst. Jag kände mig hemsk. Det finns inga ord i denna värld som kan beskriva mina känslor. Det är det värsta som har hänt mig.”
”Jag blev våldtagen, misshandlad. Jag blev slagen och vågade inte ens kliva över tröskeln till Partizan. För att soldaterna rörde sig fritt på stan. Vem som helst av dem kunde döda mig när som helst, eller göra vad som helst med mig.” Nästan varje dag kommer soldaterna för att hämta ut kvinnor. ”Jag försökte vanligen gömma mig, kanske på toaletten eller under en filt, men det lyckades inte alltid. Jag minns inte hur ofta [jag blev hämtad], men det var ofta. Inte varje natt och varje dag. Ibland inte på två dagar. Men sedan varje dag i tre dagar. Ibland [förde de bort mig från sporthallen], bara för att göra vad de ville med mig, andra gånger i lägenheter som tillhörde okända män kunde det vara i tre dagar. Jag var inlåst i tre dagar. Två soldater som jag inte kände kom dit och en av dem var Zoran Vukovic. Han tog mig till en lägenhet. Jag antog att den var övergiven för jag såg ingen där. Där fanns en stor säng och nu hände det igen; jag blev våldtagen igen. När han hade gjort vad han ville göra — jag menar, när han hade våldtagit mig, satte han sig ner och tände en cigarrett, och han sa att han kunde göra mera, mycket mera, men att jag var lika gammal som hans dotter och därför skulle han inte göra mer den här gången. Nästa gång var när jag togs till ett hus. Huset låg mitt emot busstationen i Foca. En grupp soldater tog med mig tillsammans med tre andra flickor från Partizan. De tog oss till ett hus, som var — hur ska jag beskriva det? Det var plundrat, saker låg spridda överallt. Man kunde se att ingen bodde där. Och det första de beordrade oss var att städa upp stället. De gick och när de kom tillbaka var de ännu fler. Det var folk som jag inte kände eller hade sett förr, och några var inte alls från Foca. Och de våldtog oss där. Var och en av dem våldtog den flicka han ville våldta, och så många gånger som han ville. Alla valde och vrakade. De sade: ’Kom, du där’ eller ’Vi går upp på övervåningen’, för huset hade rum både på bottenvåningen och på övervåningen. Så vi var där nere tills de hämtade oss för att våldta oss, till ett annat rum. Närhelst de ville valde de den flicka de ville ha och våldtog henne. Jag tror att jag blev våldtagen tre gånger, kanske mer. Jag minns inte precis hur många gånger, men det var förfärligt. De turades om, den ena efter den andra. De tog pauser på en kvart eller kanske en timme, så länge de ville, men det hände förfärliga saker där. Det var smutsiga män och druckna män och de förde bort min väninna. De våldtog henne och sedan våldtog de mig. Men de gjorde sitt bästa för att våldta oss alla, så att var och en blev våldtagen i tur och ordning. [Nästa gång] fördes jag till Brod, ett område som kallas Brod, av en man som jag kände före kriget. Jag såg honom ofta. Han kallades Gica, eller hans smeknamn var Gica. Han förde mig till en lägenhet som jag tror var hans egen, i Brod. När jag kom dit hände ingenting genast, men jag var helt utsvulten; jag var utmattad och bara låg i ett hörn. Jag minns inte. Jag mådde inte bra, kände mig inte normal. Jag såg flera flickor som fördes dit från Miljevina, Kalinovik och omgivningarna. Där fanns ganska många soldater som kom och gick. De kom och gick ofta. Jag blev våldtagen där också. Jag blev våldtagen av en bekant till mig. Han kände mig väl. Vi tog samma buss varje dag. Han åkte till arbetet och jag till skolan. Och han var säkert minst 20 år äldre än jag. Han var gift. Det var fruktansvärt. Han skrattade. Jag hade en känsla av att han gjorde detta just därför att han kände mig, för att vara ännu mer ond mot mig. Jag vet inte riktigt.” Flera dagar senare, i början av augusti, förs hon till ett annat hus, i närheten av den redan delvis förstörda 1500-talsmoskén Aladza i Foca. En soldat från Montenegro våldtar henne: ”Han var gammal. Han var hemsk. Han hade en kniv. Han sa till mig: ’Du ska få se, din muslim. Jag ska rita ett kors på din rygg. Jag ska döpa dig. Nu ska du bli serb.’ Och många andra saker som jag bara inte kan berätta idag. Han hotade mig så mycket med kniven att jag trodde att jag skulle förlora livet vilket minut som helst. Men han bestämde sig för att våldta mig, på ett djuriskt, bestialiskt sätt. Han våldtog mig så hårt att jag senare såg att jag blödde och allting gjorde ont på mig: magen, ryggen, benen; allting värkte. Det som smärtade mig mest var att han säkert var 30 år äldre än vad jag var. Han var troligen lika gammal som min far.”
Att lyssna till vittnesmål som detta varje dag i flera veckor måste också vara nästan outhärdligt tungt för domare, åklagare, protokollförare, tolkar. Jag kommer på mig med att undra vilka tankar som går genom sinnena på dem där inne i glasburen. Hur kan domarna, som ska vara nyktra och rättvisa, samla och väga och värdera all denna kunskap om lågsint och ondskefullt våld? Vad tänker de blåuniformerade vakterna som utan en min står som förankrade vid väggen bakom de tre åtalade? Vaknar de någonsin på nätterna med kallsvett inför det påträngande minnet av ett ovanligt ohyggligt vittnesmål? Hur stänger man av, skiljer den privata sfären från den professionella? En fråga som ständigt tränger sig på är hur vanliga män från en småstad på landet kunde förvandlas till torterare och våldtäktsmän. Under de jugoslaviska upplösningskrigen fanns det många tusen män i Bosnien, Serbien och Kroatien som begick minst lika grova brott som de tre åtalade här i rättssalen. Varför gjorde de det? Kunde det vara jag själv? Hur skulle jag ha uppträtt om jag hade varit i samma situation som de tre åtalade männen? Eller kan vem som helst, var som helst i världen bli en grym förbrytare när samhällsordningen bryts sönder av ett krig? Det är en kuslig insikt att svaret på frågan måste bli bekräftande. Gemenhet och lågsint ondska kan gömma sig var som helst, i en etta med balkong på Katarina bangata, bakom en ständigt nedfälld träpersienn på Surbrunnsgatan. Att gapet mellan anständighet och mänskligt förfall är så försvinnande litet känns plågsamt påträngande. I februari 2001 dömde FN:s krigsförbrytartribunal för det tidigare Jugoslavien Dragoljub Kunarac, Radomir Kovac och Zoran Vukovic till 28, 20 respektive 12 års fängelse för slaveri och för våldtäkt som krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten. ”Våldtäkt användes som ett terrorinstrument av de bosnienserbiska väpnade styrkorna”, slog domen fast. ”Politiska ledare och generaler blir maktlösa om vanliga människor vägrar att utföra brottsliga handlingar under krig”, sammanfattade rättens ordförande Florence Mumba. ”Laglösa opportunister ska inte förvänta sig nåd, oavsett hur lågt ner deras plats i befälskedjan kan vara.” |
riget
kom till östra Bosnien den 8 april 1992. Det hördes granateld på
avstånd och i byn Me
det livsfarligt att bege sig in till Foca för att köpa mat, cigarretter, tvål eller för att gå
till doktorn eller tandläkaren. Inga bosniaker i byn vågade närma
sig Foca, där bosniska serber hade gripit makten.
tämningen
i tribunalen är som alltid vänlig, förstående — civiliserad, nästan
omtänksam. Ingen ska kunna misstänka tribunalen för att inte ge
alla parter rättvisa; det är förnuftet som regerar här. De
flimrande halvsekelgamla journalfilmerna från rättegången i Nürnberg
mot de nazistiska krigsledarna efter andra världskriget hade en
helt annan atmosfär, hotfull, hektisk och upprörd; här är allt
mycket mer nyktert och polerat. Förhandlingarna i Haag är sällan
spännande, ofta bara sövande och liknar inte alls amerikanska rättegångsfilmer.
Mycket handlar om små och till synes obetydliga detaljer, som
kompliceras ytterligare av simultantolkningen.
örhandlingarna
rullar långsamt framåt. Ibland är det obeskrivligt stillastående,
men i nästa ögonblick kan ett vittne berätta någonting så
skakande att hela rättssalen rycker till.
ersiennerna
fälls ner framför den skottsäkra glasväggen och vittnet lämnar
rättssalen osynlig för åskådarna. Hennes smärta kommer kanske
aldrig att ta slut. Hon ska leva resten av sitt liv med minnet av de
onda månaderna sommaren 1992. Hur ska hon orka? Och hur ska alla de
andra offren orka, de som blev misshandlade, bortkörda från sina
hem, såg barn, makar, släktingar dödas inför sina ögon?
