Tennismästarens |
| Det
är en märklig man jag är gift med, tänkte Elina medan
hon skar av en bit friterad fisk och doppade den i den sötsura såsen.
Det var sen måndagkväll, och Elina satt på en lugn och
trevlig kinesisk restaurang tillsammans med sin make, den berömde
tennisspelaren Thomas Lennartsson. Men Elina var inte lycklig. Hon borde
kanske vara det. Det var sannerligen inte alla unga flickor i Sverige
som fick gå på lyxrestaurang mitt på blanka vardagen
och dessutom dricka husets dyraste vin till maten. Elina drömde emellertid
om något annat. Hon ville flytta ut på landet, och hon ville
ha barn. Och framför allt ville hon att Thomas skulle sluta spela
tennis. Hon var trött på att sitta på flygplan runt hela
världen. Att resa var onödigt och meningslöst, Sverige
var ändå det i särklass bästa och vackraste landet
i världen. Hon avskydde att sitta hopklämd på en kokhet
tennisstadion bland en massa feta amerikaner, medan Thomas spelade. Att
bo på hotell hade hon aldrig gillat. Hon ville sova i en säng
som var hennes, inte någon annans. Det var äckligt med en säng
där främmande människor hade...gjort det där. Thomas hade lovat henne att han skulle sluta med tennisen vid tjugoåtta. Nu var han snart trettio, och hans spelschema var fortfarande lika späckat. Elina kände sin bitterhet växa, medan Thomas leende hällde upp lite mer vin åt henne. Trodde han att han kunde få henne att hålla tyst bara genom att ge henne alkohol? För två år sedan skulle han och hon ha flyttat ut på landet. För två år sedan! Han hade svikit och lurat henne. Thomas satt bredvid Elina och nu började han tafsa på henne, naturligtvis på det där vidriga sättet som hon avskydde. Han förde handen uppför hennes ena lår, innanför kjolen, tills han nådde fram till hennes trosor. Men nu hade hon fått nog. Vid bordet bredvid satt två äldre herrar, som såg alltihop. Herrarna stirrade henne hånfullt rakt i ansiktet, med en blick som fick henne att äcklad förstå, att de helst av allt ville göra precis samma sak med henne. Men Thomas skulle få ångra att han förnedrade henne offentligt. Den här gången tänkte hon ge igen. Till att börja med klöste hon honom på armen och slet bort hans närgångna hand. Thomas tittade förvånat på sin söta hustru, som av någon oförklarlig anledning kokade av vrede. Små blixtar tycktes slå ut ur hennes mörkblå ögon. Vad i all världen hade hänt med henne? Nyss hade de ju haft det så bra tillsammans. Hon hade inte bråkat på hela dagen. Hon böjde sig mot honom och viskade hatfyllt i hans öra: -- Gör aldrig mer så där! -- Gör aldrig mer vadå? sade han med hög röst, så att det hördes över hela restaurangen. Nu spelade han oförstående också, den förbannande karlsloken. Elina kände att hon hade lust att klösa honom i ögonen. -- Du vet vad jag menar, fräste hon. De äldre herrarna fortsatte att stirra lystet på henne. Elina hade kunnat skjuta dem. -- Nej, jag vet inte alls vad du menar, sade Thomas, med en fräck och sliskig röst som gjorde henne galen. Elina lät höra en ny vildkattsfräsning. -- Ta inte på mig så som du gjorde nyss! -- Jaså, var det det du menade. Thomas låtsades vara överraskad, och det var avskyvärt av honom. Och varför kunde han inte sänka rösten? Hela restaurangen stirrade ju åt deras håll. -- Jag väntar väl tills vi är hemma då, gullet, bullrade Thomas. Men då slipper du inte undan, då ska jag ta på dig på alla de roliga ställena och mer därtill! Det här var fullständigt ofattbart. Han hade fortfarande inte sänkt rösten. Elina insåg dock att det fanns en sak som var ännu mer ofattbar: att hon någonsin blivit kär i detta vidriga svin. Ibland när Elina var extremt upprörd, hände det att hon gjorde saker som hon ångrade efteråt. Om hon ställde till med en scen här på restaurangen, skulle det snart stå om det i varenda kändisblaska i hela Sverige. Men å andra sidan var allting ändå förstört. Hon kunde lika gärna låta det värsta ske. Det fanns ändå inget liv för henne efter det här. -- Nu vill jag tala allvar med dig, Thomas, sade Elina, för första gången med hög och gäll röst. Jag bryr mig inte om att vi är på restaurang. -- Tala allvar om vadå, gullet? Vi har väl inget att tala allvar om, vi är ju rika och lyckliga. Elina höjde rösten ytterligare, så att hon nästan skrek. Journalisterna fick skriva vad fan de ville. Hon var så arg, så arg... -- Nu ska jag berätta för dig vad jag vill tala allvar om! Jag vill tala allvar om hela vårt liv tillsammans. Om tennis och om barn och om svikna löften! Thomas blev röd i ansiktet, och det skrämde Elina. När han blev så där röd, kunde det betyda misshandel för hennes del. Han hade visserligen aldrig slagit henne offentligt, men han hade gjort det desto mer hemma i våningen och på olika hotellrum. Flera gånger under deras äktenskap hade hon fått uppsöka läkare för allt från blåmärken i ansiktet till brutna revben. Nu när hon tänkte på de händelserna, insåg hon att hon borde ha lämnat honom för länge sedan. Hon hade varit en idiot. Thomas borde kastas i en isoleringscell i något turkiskt fängelse. Det förtjänade han. -- Ska du tala om svikna löften? skällde Thomas. Du som har lovat gång på gång att alltid vara ett stöd för mig före viktiga matcher! Det är du som har svikit mig, och inte tvärtom. Det var obegripligt, men Elina kände faktiskt att hon började mjukna en liten aning. Men hon visste att hon hade kommit till det berömda lugnet i orkanens mitt. Vilken sekund som helst skulle hon få ett utbrott, ett riktigt vulkanutbrott, som Thomas, sin vana trogen, skulle bestraffa så att det rann lava nerför vulkanen i form av hennes eget näsblod. Han var kanske en tennismästare, men han var också en brottsling, en vanlig kriminell. Svensk lag förbjöd honom att slå henne. Han var en förbrytare, och en ovanligt motbjudande sådan. -- Thomas, lyssna på mig nu. Kommer du inte ihåg att du lovade mig att vi skulle flytta ut på landet när du fyllde tjugoåtta? Du skulle sluta med tennisen, sa du. Du skulle börja ägna dig på heltid åt mig och skaffa barn med mig. Elina darrade av skräck. Hon var skräckslagen därför att det inte rådde balans mellan hennes två hjärnhalvor. Hon ville ju till varje pris lämna Thomas. Och ändå talade hon till honom som om hon ville fortsätta. Hon förstod inte sig själv. Det kändes som om hon hade två duellanter inne i sitt huvud, duellanter som inget hellre ville än att döda varandra. -- Vill du ha barn? sade Thomas spydigt. Men gullet, det är inget problem, jag vet hur man gör barn! Kom så går vi hem och knu... -- Sluta plåga mig! bad Elina förtvivlat. Du har ingen anledning att använda fula ord, du gör det bara för att du njuter av att se mig lida. Försök istället att lyssna på mig nu. Det är allvar, Thomas, jag vill verkligen att du ska lyssna. Du lovade mig på ettårsdagen av vårt bröllop att du skulle avsluta karriären vid tjugoåtta. Du lovade mig faktiskt det! Du har ju redan vunnit allt, Thomas. Du har segrat både i Wimbledon och i US open, och du har gått till final i franska öppna. Och du kommer inte att få någon mer grand slam-titel. Det får ingen i din ålder. Snälla Thomas, för min skull, sluta med tennisen! -- Aldrig! Jag har fortfarande inte vunnit Davis Cup med Sverige. Jag sviker inte mitt land och alla de svenska fansen. Nu fattade Elina eld. Thomas tröga envishet och ovilja att kompromissa fick henne att hata, hata, hata... -- Du är galen! skrek Elina. Du är en tokig idiot! Samtliga restauranggäster riktade sina blickar mot Thomas och Elina. Han började omedelbart misshandla henne. En minut senare hade en bufflig kinesisk servitör skilt dem åt. Elina hade skurits blodig i ansiktet av söndersplittrat glas. Det här skulle hela svenska folket få veta, och det var Elina glad över. Alla svenskar från Kiruna till Trelleborg skulle få se vilken tyrann deras hjälte var. Odjuret skulle jämföras med Hitler och Stalin, inte med Björn Borg och Mats Wilander. Men folk skulle förstås ta parti för Thomas, inte henne. Det var ju han som var stor och inte hon. Supportrar älskar en hjälte även om han misshandlar, våldtar och mördar. Barn med Thomas, vilken vansinnig idé. Att låta sig befruktas av honom vore att ta emot draksäd för draksådd. Elina kände ingen i Stockholm. Alla hennes väninnor och släktingar fanns hemma i Luleå. Men det fanns ställen att fly till. Hon kunde samla allt sitt mod och gå till en jour för misshandlade kvinnor. Det borde hon våga. Men hon klarade det inte. Hon följde med Thomas till deras femrumsvåning på Östermalm. Och som om detta inte räckte, gav hon kräket tillträde till sin kropp. Hon vågade inte neka honom det och kände ett enormt självförakt. Den här kvällen fanns det visst ingen gräns för hennes vilja att förnedra sig. Vad hade hänt med henne? Den en gång så käcka och modiga stålverksarbetardottern Elina hade blivit en sparkad och hunsad slavinna. Efter samlaget hade hon emellertid bestämt sig. Den äckliga lukten av sperma blev droppen som fick bägaren att rinna över. Elina fattade ett beslut, ett stort beslut. Han skulle omedelbart få veta det. Han sov. Men hon skulle minsann väcka honom. -- Thomas? Hör du mig? -- Vad är det? muttrade Thomas. -- Jag vill skiljas. Jag tänker lämna dig. Thomas satte sig blixtsnabbt upp i sängen. Elina ryckte förskräckt till. Hans ansikte var rödare än någonsin förr. -- Vet du vem du talar med? sade Thomas, med en kuslig klang i rösten. -- Ja, det vet jag. -- Du talar med Sveriges störste tennisspelare genom tiderna! -- Nej. Björn Borg var större än du och du har behandlat mig fruktansvärt illa. Därför tänker jag skilja mig från dig. Det är slut mellan oss, Thomas. -- Vet du vad jag tror att du behöver, gullet? Jag tror att du behöver ett rejält kok stryk! Det där lilla jag gav dig på restaurangen var inte alls tillräckligt. Du behöver få ta dig en titt på ditt eget blod. -- Du rör mig inte! skrek Elina. Hon flög som en skrämd fågel ut i köket. Men i köket förvandlades det skrämda lilla djuret. Någon i huset skulle få ta sig en titt på sitt eget blod. Och denna någon var inte hon. Elina drog ut översta lådan och tog fram sin vassaste kniv. Synd att de inte är här med filmkameror, tänkte hon. För nu ska jag och Thomas spela in en skräckfilm. Thomas störtade ut i köket, intet ont anande. Han knöt näven för slå till henne på munnen. Men hon trippade undan så att slaget missade. Han hann nätt och jämt se sin unga hustrus furiskt nerdragna läppar, innan han förblindades för alltid. Blodet sprutade ur hans sönderskurna ögon. -- Kom och titta, Sverige! fnittrade Elina hysteriskt. Kom och titta! Er tennishjälte vill ställa upp i handikapp-OS! Elina hade emellertid bestämt sig för att istället skicka Thomas till de förlorade själarnas mästerskap i helvetet. Hade hon gått så här långt, kunde hon lika gärna fortsätta. Dessutom var hon nyfiken på hur det skulle kännas att döda en tyrann. Ytterst få kvinnor i världen fick ju någonsin uppleva den känslan. Medan Thomas låg och vred sig på det blodhala köksgolvet, förtvivlat skrikande på hjälp, gav Elina honom ett tiotal knivhugg i bröstet och i magen. Så småningom slutade han skrika. Men just i själva dödsögonblicket fick han ett lömskt leende på läpparna. -- Nu har du dansat färdigt med tennismästaren, väste hans bortdöende stämma. Nu väntar dig en annan dans. Nu får du dansa med tennisbollen, med min allra sista boll. -- Vilken jävla tennisboll? skrek Elina. Thomas svarade inte, ty han var död. Elina stapplade in i badrummet. I duschen började hon gråta otröstligt. Trots all skräck hon gått igenom var hon nöjd med sig själv. Hon visste att hon hade gjort det enda rätta. Om Thomas hade fått leva, hade han snart skaffat sig en ny flickvän, och börjat slå henne också. Elina hade räddat en okänd flicka någonstans i världen, en flicka som hon aldrig skulle få träffa. Hon var en välgörarinna, inte en mördare. Elina kände sig plötsligt fruktansvärt trött. Hon gick och lade sig för att vila. Sova var nog omöjligt. Senare hade hon en hel del hushållsarbete på sin lott, bland annat skulle några liter blod tvättas bort. Elina gick ut i köket för att dricka ett glas mjölk, och för att titta på sin döde make. Något hade förändrats. Elina skrek till av fasa. Liket var borta. Allt blod var också borta. Bara en ensam tennisboll låg på köksgolvet. Rörde den sig? Nej, det var inte möjligt. Elina såg hur bollen långsamt rullade fram mot henne. Så började den studsa. Fysikens lagar tycktes ha drunknat i ett hav av svart magi. Elina flydde ut i trappuppgången och ner i källaren, men bollen följde efter henne likt en varg som jagade sitt byte. Hon skulle inte bli kvitt den. När man senare fann hennes livlösa kropp i källaren, hade tennisbollen pressat sig djupt ner i hennes luftstrupe. Hon hade blivit kvävd till döds. |