|
Beatrice
var van vid att karlar tittade på henne, ty hon var en ung och
vacker kvinna. I någon mån kunde hon uppskatta att män
beundrade hennes skönhet. Men ibland gick karlarna för långt.
Det hände att de stirrade som vansinniga, minut efter minut, och
någon enstaka gång hade de även följt efter henne.
Det var otäckt, särskilt när det skedde sent om kvällen
i halvdunklet på folktomma gator. Beatrice försökte
undvika att gå ut ensam efter solnedgången. Men vad skulle
hon göra de kvällar, då hon arbetade sent och upptäckte
att all mat var slut? Då var hon helt enkelt tvungen att gå
ut till den kvällsöppna mataffären, eller om det var
riktigt sent, gå på den lilla kvarterskrogen, som höll
öppet ända tills kyrkklockan slog ett.
En
natt i november satt Beatrice på denna krog. Klockan var halv
ett, precis mitt i den beryktade spöktimmen. Hungern hade drivit
henne ut ur lägenheten, ut till en mörk värld av köld
och faror. Hennes hunger kunde vara hemsk. Den var samma desperata hunger
efter föda som redan på stenåldern drev människor
att riskera sina liv.
För
ögonblicket befann hon sig i säkerhet. Inne på krogen
kunde intet ont drabba henne, eftersom krögaren lovat att försvara
henne om det skulle behövas. Men inom kort skulle krogen stänga
för natten. Då måste hon gå hem, ensam. Hon var
alltför blyg för att be krögaren följa henne de
tre kvarteren till hennes gata. Han skulle antagligen skratta ut henne.
Eller så skulle han tolka det hela som en sexuell invit, vilket
vore förfärligt obehagligt. Och tänk om någon av
grannarna såg henne gå med en karl på gatan mitt i
natten! Beatrice var mån om sitt rykte. Det måste en kvinna
vara, som bodde i en liten stad.
Beatrice
hade ätit upp sin dessert, härlig apelsinglass med vispgrädde
och ett nerstucket rån. Kvar hade hon bara ett halvt glas vatten.
Hennes starka rädsla för att göra bort sig gjorde henne
stressad. Om hon satt kvar vid vattenglaset alltför länge,
kunde någon få för sig att hon minsann hade en historia
med krögaren i alla fall. Det bästa vore om hon kunde förmå
sig själv att gå hem omedelbart. Då skulle hon ju också
snabbare hinna fram till den slutgiltiga tryggheten, hemmet, innanför
en ordentligt låst ytterdörr.
Men
något höll henne kvar vid sitt ensamma bord.
Hon
hade fått för sig att något ont just
nu
rörde sig därute i den kalla natten. Om bara fem minuter,
kände hon i sin förvirring, skulle det onda vara borta. Först
då kunde hon tänka sig att gå hem.
Du
är inte rationell, Beatrice, sade hon ilsket till sig själv.
Men
den mystiska känslan försvann inte för det. Tvärtom
verkade den ha blivit starkare, ännu
starkare.
Någonting
ont rörde sig på stadens frostiga, dunkla och folktomma gator.
Något som kanske flåsade och ylade. Övernaturliga fantasifoster,
som plötsligt tog ett skutt ut ur fantasins värld och in i
verkligheten. Eller bara någon avskyvärd karl, som var besinningslöst
kåt och bar kniv. Eller kanske en massmördare. Kanske en
karl som föredrog att älska med döda kvinnor...
Nu
får du skärpa dig, din dumma lilla idiot! röt den förnuftiga
delen av Beatrice. Gå hem, gå genast hem!
Känslan
revolterade mot förnuftet.
Nej,
Beatrice, du går inte hem nu! Du väntar vackert i ytterligare
några minuter, tills faran är över, tills det onda har
lämnat gator och torg...
Några
minuter senare steg en man in på krogen. En ny gäst, minuterna
före stängningsdags. Det var märkvärdigt. Beatrice
gillade det inte. Hon önskade att mannen aldrig stigit in.
Den
nye gästen slog sig ner vid ett illa upplyst bord i en vrå.
Han ville visst vara för sig själv och inte synas.
Beatrice
tittade sig nervöst omkring. Bara två andra kroggäster
satt i lokalen. Dem kände hon igen, de hörde till stadens
trogna lilla armé av suputer. Men mannen som just anlänt
var en främling för henne. Han var klädd helt i svart,
och han hade ett demoniskt grymt ansikte...
Beatrice
började bli riktigt rädd. En ny oförklarlig känsla
hade överfallit henne. Den känslan sade henne att det onda,
som hon fruktade, inte längre strök omkring ute på gatorna,
utan satt här inne på krogen, alldeles nära henne...
Vem
kunde han tänkas vara, den där underlige svartklädde
mannen? Beatrice gillade honom inte, inte på något sätt.
När han till råga på allt började titta på
henne, med en granskande och bevakande blick, drevs hennes olust till
direkt avsky. Den mannen var vedervärdig, det visste hon. Han såg
så fruktansvärt grym och elak ut.
Men
vem var han? Vad i all världen gjorde han här, i hennes stad
och på hennes krog? Vilken förbannad otur, tänkte hon,
att just han skulle befinna sig just här just nu.
Nu
stirrade han på henne etter värre. Han stirrade, och stirrade,
och stirrade...
Vid
alla glödheta helveten, vem var han? Och vad ville han henne?
De
båda suputerna lämnade nu krogen och vinglade hem till sig
och sitt. Krögaren syntes inte till. Hon var alldeles ensam med
den svartklädde främlingen, vars ansikte tycktes skifta färg
och bli än mer djävulskt.
Beatrice
var vid det här laget så uppskrämd, att hon övervann
blygseln och ropade på krögaren.
Det
fick nog bli så trots allt, att han följde henne hem, det
kunde inte hjälpas. Hellre lät hon sitt namn dras i smutsen
av stadens skvallerkärringar, än riskerade hon att plötsligt
vara ensam på en mörk gata med den hemske främlingen.
--
Karlsson! ropade hon, ty så hette den skallige och skrynklige
lille krögaren. Karlsson, vill du komma hit ett slag? Sover du,
Karlsson? Du har väl inte somnat...
Främlingen
gav ifrån sig ett ohyggligt hånflin. Han stirrade alltjämt
på Beatrice med sina grymma, omänskliga och lätt blodsprängda
ögon. Så sade han något fullständigt ohyggligt,
något som drev Beatrice att skrika, skrika, skrika...
--
Karlsson är död!
Beatrice
flög upp från sin stol och rusade mot dörren. Men hon
hann inte ut i den bistra senhöstnatten. Främlingen grep tag
i hennes arm.
Hans
hand var kall som handen på ett lik.
Nu
var hon förlorad. Det visste hon. Men hon ämnade inte ge upp
sitt liv utan kamp. Hon tänkte kämpa mot mördaren, kämpa
hårt, om det så var det sista hon gjorde före sin egen
begravning.
--
Släpp mig, ditt odjur! skrek hon.
--
Beatrice kära, lugna ner dig, jag vill bara få tala lite
med dig.
Hur
kunde han veta hennes namn?
Om
han är en sådan där nekrofil, tänkte Beatrice,
då vill jag inte leva längre.
Om
han var det, så skulle hon inte få leva...
Beatrice
kände att hon frös. Hon började bli kall, lika kall som
främlingen. Rädslan kylde henne till en temperatur lämplig
för kyrkogården.
--
Du vet inte vad jag heter, viskade hon. Vi känner inte varandra.
--
Det kan du nog ha rätt i, Beatrice älskling, men nu ska vi
allt lära känna varandra, du och jag.
--
Låt bli mig! Släpp mig! Jag är inte din älskling!
Men
den svartkläddes grepp hårdnade. Det gjorde ont i hennes
handled, brännande ont. Smärtan etsade sig in i hennes medvetande
likt en eldstråle från ett blåsrör. Hon slet
och klöste, klöste djupt in i hans ansikte, men förgäves.
Mannen tycktes inte bara vara osårbar, utan också oförmögen
att känna smärta. Han var verkligen ett monstrum, ett riktigt
monstrum, som kommen från andra sidan...
Mannen
började åter tala. Hans röst lät som om den kom
från ett fjärran land bortom tusen onda månar och stjärnor.
Rösten var dov, fylld av iskyla och ondska.
--
Du är rädd för mig, eller hur? Du tror att jag ska döda
dig. Du fruktar att jag är en nekrofil, att jag gillar din kropp
först när den blivit lite slakare än den är nu.
Stämmer mina gissningar, Beatrice gullunge?
Beatrices
chock förvärrades ännu ett snäpp. Mannen var tankeläsare.
Skräcken
fick hennes ansikte att bli ännu vitare.
--
Jag är
nekrofil, Beatrice! Nu blev du rädd, va? Men du behöver inte
vara rädd. Jag tänker faktiskt inte döda dig. Jag vill
bara fråga dig om vägen till närmaste bårhus!
Odjuret
gapskrattade. Beatrice skrek.
--
I ditt fall, Beatrice, är det inte kroppen som intresserar mig,
utan själen.
Beatrice
häpnade mitt i sin svarta förtvivlan. Det här hade hon
inte väntat sig. Var mannen en präst som blivit sinnessjuk?
--
Åh, du tror att jag är en galen präst, utbrast tankeläsaren
förtjust. Du undrar om jag kanske vill frälsa dig? Det vill
jag. Men jag vill inte frälsa dig för himlens räkning,
utan för helvetets. Nu anar du nog vem jag är, inte sant?
Du kan få kalla mig Baal, om du vill. Jag hette Baal en gång
för länge sedan. Men helst vill jag att du kallar mig Baalsebub.
Baalsebub och Beatrice, låter det inte vackert? Du ska bli min
brud i helvetet. Jag har valt just dig. Snart är du min.
Beatrice
ville att han skulle vara vansinnig. Hon önskade av hela sitt hjärta
att mannen var en vanlig galning. Han fick gärna vara en mördare,
gärna den värste i hela Sverige. Måtte han blott vara
en sinnessjuk människa. Ty om han inte var en sinnessjuk människa,
så var han... Satan.
Plötsligt
släppte odjuret sitt hårda grepp om hennes handled. I hennes
skälvande vita hand lade han en rund klocka av silver. Hon stirrade
på honom, förskräckt, men mest av allt överraskad.
--
Jag ger dig denna silverklocka i present, Beatrice älskling, väste
mannen. Du får klockan för att jag tycker så mycket
om dig. När visarna pekar på tolv nästa gång,
Beatrice, då är du död...
Mannen
skrattade, ett olycksbådande, utdraget hånskratt, och försvann
i ett bländande ljussken.
Beatrice
var ensam. I hennes handflata låg den lilla silverklockan.
Timvisaren
pekade på ett. Om mannen talade sanning, hade hon exakt elva timmar
kvar att leva.
Hon
försökte samla sina tankar.
Nu
gällde det att tänka logiskt. Antingen var den svartklädde
en förvirrad människa. Då skulle han sannolikt försöka
mörda henne klockan tolv nästa dag. Eller så var han
verkligen Den Onde...
Beatrice
vaknade.
Hon
hade drömt alltsammans. Det var bara en sällsynt hemsk mardröm.
Jublande,
men darrande, hoppade hon ur sin säng. Klockan var sex på
morgonen, och det var sommar, inte november. Den kära solen sken
redan därute.
Det
var i början av juni månad, den sjätte juni, och klockan
var sex.
Två
sexor. Vilket sammanträffande. Och juni var årets sjätte
månad, så det dök visst upp en liten sexa till. Verkligen
sexigt det här.
Beatrice
hade ännu svårt att fatta det. Hon var alltjämt så
inställd på att det var en frostig höstnatt, och att
hon skulle dö.
Det
var sommar, och en stor högtidsdag för alla svenskar. Folk
skulle sjunga och vifta med flaggor, och den kungliga familjen skulle
glittra och glänsa i alla tevekanaler. Beatrice stapplade med viss
möda fram till fönstret. Jodå, allt var som det skulle.
Grönskande almar och lindar prunkade nere i parken utanför
hennes våning.
Den
sjätte dagen i den sjätte månaden. Och klockan var sex.
Inte undra på att hon hade drömt om Antikrist. Hon hade ju
sett de ohyggliga Omen-filmerna i förra veckan, filmerna om den
lille gossen Damien som växte upp för att ta över världen.
Sjätte
juni var dagen då Damien föddes i den heliga staden Rom.
Verkligen
fräckt av filmproducenten att använda Sveriges nationaldag,
det var en skymf mot hela det svenska folket. Fast hela historien om
de tre sexornas magi kom visst från Bibeln, så man fick
väl förlåta honom.
Det
var skönt att veta att det fanns en skarp gräns mellan fantasi
och verklighet.
Om
hon hade varit troende, skulle hon nog ha känt sig en liten aning
illa till mods.
Sex.
Sex. Sex.
666.
Beatrice
kände att hon frös. Hon gick mot badrummet för att tappa
upp ett varmt bad åt sig.
Då
märkte hon att något inte var som det skulle.
Hennes
portmonnä var tom. Hon hade verkligen ätit på restaurang
sent i går kväll. Och kanske druckit något alkoläskande
till maten.
I
badrumsspegeln skymtade något rött.
Det
såg ut som blod.
Så
skrek hon.
Hon
vrålade, av ren och oförfalskad dödsångest.
På
handfatet låg en liten vacker klocka av silver. Silverklockan
tickade. Tick, tack. Tick, tack. Sekund för sekund. På spegeln
hade Djävulen skrivit med röda blodbokstäver:
|
