Mordet på Olof Palmer

Rysare av David Palme

Den nye moderate partiledaren, Olof Palmer, hade givetvis fått höra och läsa otaliga lustigheter och skämt på grund av den stora likheten i hans namn med 1900-talspolitikern och socialdemokraten Olof Palme. På moderaternas partikongress var det också många som inte ville att Olof Palmer skulle utses till ny partiledare, på grund av dennes envisa vägran att åtminstone byta förnamn. Bland annat ungmoderaterna ansåg att namnet Olof Palmer skulle vara till skada för partiet. Men det var ont om skickliga moderater nuförtiden. Det fanns blott ett ytterst begränsat antal moderata politiker som ägde kompetens för att kunna leda partiet. Och inom denna lilla grupp ansågs den svensk-amerikanske affärsmannen Olof Palmer som det främsta kortet.
    Det blev Olof Palmer som fick ta över rodret i Sveriges näst största parti. Och vid den borgerliga valsegern två år senare föll det på Olof Palmers lott att bli svensk statsminister. Någon risk för att Mr Palmer skulle vrida partiets politik åt vänster förelåg inte. Tvärtom talade mycket för att en tydlig högersväng var att vänta under den nye ledaren. Mr Palmer hade själv sagt att hans dröm var att få se den amerikanska modellen förverkligad på svensk mark.
    Olof Palmer hade många fiender redan innan han blev Sveriges nye statsminister. Inom miljörörelsen såg man honom som en krigshetsare. Och Mr Palmers fiender blev under åren efter makttillträdet bara fler och fler, i takt med att den sociala nöden i Sverige förvärrades. Militanta vänsterextremister sade ibland till varandra, halvt på skämt och halvt på allvar, att ett Palmer-mord inte vore så dumt.
    Intresset för mordet på den forne socialdemokratiske statsministern Olof Palme hade dalat i många år. Sanningen om sammansvärjningen anno 1986 förblev en hemlighet, precis som de svenska myndigheterna önskat. Skolbarnen i Sverige fick lära sig att mordet 1986 "av allt att döma begicks av en ensam galning". Att detta budskap hamrades in i ungdomen tydde enligt många samhällskritiker på en kraftigt ökad statlig kontroll över läromedlen. Men dessa kritiker hade, liksom den stora majoriteten svenskar, ingen som helst makt.
    Men när nu Olof Palmer (m) blivit statsminister, började folk åter intressera sig för dramat på Sveavägen 1986. Vida större var dock intresset för den nuvarande statsministerns säkerhet. De stora tidningarnas läsare kunde frossa i artiklar, vars rubriker var av typen: "Kommer vi att drabbas av ett nytt Olofpalmmord?" och "Vem blir Olof Palmers baneman?". Som en direkt följd av dessa skriverier drabbades Olof Palmer av ett ökande antal mordhot.
    Det svenska folket, eller rättare sagt den svenskspråkiga gruppen av det europeiska folket, gillade tydligen vidskepelse. Trollkarlar och mystiker av alla de slag sade att det kunde vila en förbannelse över bokstavskombinationen "olofpalme", en förbannelse som åstadkom att alla människor som hade denna kombination i sitt namn löpte stor risk att mördas. Släktforskare hade tagit reda på en märklig och kuslig sak: Den mördade Olof Palme hade en släkting, faktiskt en nära släkting, som också hette Olof Palme. Även denne Olof Palme blev ihjälskjuten. Detta skedde i Finland under det oroliga året 1918.
    Moderaten Olof Palmer var visserligen inte släkt med de sägenomspunna Palmarna. Men om det nu vilade en förbannelse över själva bokstavskombinationen.... ....ja, då gick han inte säker här på jorden. Dessutom var det ju i sig ett ganska farligt yrke att vara statsminister.
    Olof Palme. Olof Palmer. Hur mycket betydde egentligen den lilla bokstaven "r" för en mordhotad statsmans säkerhet?
    Människors funderingar kring ett kommande dåd riktat mot statsminister Palmer (m) började till slut likna en masshysteri och en masspsykos. Vid korvkiosken, i matvarubutiken, på bussen och på arbetsplatsen, överallt pratades det om mordet på Olof Palmer, trots att Olof Palmer fortfarande levde och ägde full hälsa. Tidningarnas frosserier hade för länge sedan passerat det tillåtnas gräns, och en rad åtal hade blivit följden. Ingenting verkade kunna bita på masshysterin. När tidningarna valde att skriva om annat än den moderate statsministerns död på sina löpsedlar, sjönk läsarsiffrorna katastrofalt. Folk ville läsa om Olof Palmers död. Folk ville se Olof Palmer dö.
    Olof Palmer var ingen harhjärtad person. Han tog stormen kring sin förestående avlivning med humor. Moderaternas opinionssiffror slog alla tidigare rekord, precis som om folk var rädda för att Olof Palmer skulle degraderas till ledare för oppositionen. Samtidigt blev hatet mot Olof Palmer inom den svenska vänstern bara starkare och starkare. De utslagna och hemlösa på Stockholms gator hade tveklöst blivit fler, och ett hundratal svenska soldater fraktades hem i svarta påsar från Europafederationens krig i Algeriet.
    Så kom februari 2036. Snart skulle den dag gry, och den afton skymma, då exakt femtio år hade gått sedan mordet på socialdemokraten Olof Palme.
    På morgonen den 28 februari kunde Olof Palmer glädja sig åt flera komiska förslag och råd från pressen om hur han skulle klara livhanken över natten. "Håll dig borta från Sveavägen i afton, herr statsminister!" skrev en tidning. "Du ska väl inte gå på bio i kväll, herr Palmer?" skrev en annan. Om Olof Palmer hade kunnat höra allt det skvaller och prat, som just i denna stund pågick runt om i Sverige, så vete katten om han ändå inte hade fått ångest. Ty denna vintermorgon pratade alla om mordet på Olof Palmer.
    -- Vem tror du det blir, mamma? frågade en finurlig och fräknig liten flicka i en norrmalmsvåning.
    -- Vi får se, älskling! svarade modern. Det kan bli jag, men jag hoppas att det blir någon annan. Det troligaste är väl ändå att det blir en karl som ska göra det.
    -- Pappa, finns det nån risk att det är jag som ska vara mördare i kväll? frågade en liten gosse i en sollentunavilla.
    -- Ja, det kan mycket väl bli du, min gosse! skrattade fadern. Allt är möjligt. Men vi får väl hoppas att du slipper.
    -- Men hur går det till, om det nu blir jag? Hur blir jag utsedd till Olof Palmers mördare? Jag vet inte ens hur jag ska göra!
    -- De berättar för dig hur du ska göra. Om det nu skulle bli just du.
    -- Tjing för att va stassminissermördaren! ropade en unge på en daghem i Linköping.
    -- Nä, för jag har redan tjingat! ropade ungens lekkamrat.
    -- Det har du inte alls! Jag tjingade först!
    Olof Palmer hade tagit tjänstledigt hela denna dag. Han tänkte hålla sig hemma och umgås med sin hustru och sin sjuårige son. Villan som var hans bostad bevakades denna dag av ett polisuppbåd som aldrig tidigare skådats i Sverige. Oräkneliga poliskonstaplar traskade fram och åter på gatorna runt statsministerns bostad, och på eftermiddagen inträffade något mycket osvenskt, två stridsvagnar rullade fram. Polishundar skällde och polisradion gick het. Kvarteren runt omkring statsministervillan hade givetvis spärrats av för allmänheten. Ja, det hade till och med varit aktuellt att evakuera alla boende i hela förorten, som om man fruktade en attack med atomvapen.
    När Olof Palmer tittade i dagens teveprogram, hade han lätt att hålla sig för skratt. En kanal sände hela kvällen och natten en vaka, som man varit smaklös nog att ge namnet: "I kväll ska du dö, Olof Palmer!". En rad kända svenskar skulle delta i den långa tevevakan.
    -- Vad i helvete! utbrast statsministern svärande. Är det här ett skämt? Jag måste tala med min advokat! Får man verkligen skriva så? Det måste väl finnas lagar som skyddar enskilda personer mot den här typen av behandling......
    Knappt hade han sagt detta, förrän hans lille son kom instörtande med en knallpulverpistol i handen. Den käre lille gossen sköt så att det small, och så ropade han:
    -- Pang, pappa! Du är död, pappa!
    Smällen av skottet drev ett helt tjog poliser att rusa in i statsministervillan. De konstaplar som kom först fram till statsministern fick en chock.
    -- Nej, nej! skrek de. Jävlar! Vi kom för sent!
    -- Vad fan pratar ni för goja? fräste Olof Palmer. Jag lever ju! Jag är inte ett dugg död!
    -- Jävlar anamma, att det här skulle behöva hända! jämrade sig en polis. På femtioårsdagen av mordet på Olof Palme och allting, att vi inte kunde stoppa mördaren, det grämer mig så!
    Olof Palmer tog ursinnigt tag i kragen på poliskonstapeln och ruskade om honom.
    -- Hörru du! skrek statsministern. Är du inte riktigt klok, va? Har du en skruv lös, människa? Jag lever ju och är oskadd! Ser du inte att jag mår bra?
    -- Olof Palmer är död, han har blivit mördad! ropade en journalist.
    -- Nä nu jävlar! röt statsministern. Ut härifrån! Stick! Det här är mitt hem, och jag vill bli lämnad ifred!
    Vredesutbrottet hade uttröttat honom så till den grad, att han sjönk ner på en soffa och flämtade. Det var ingen större fara med honom. Men han måste ligga ner, han orkade inte resa sig. Ett tiotal ansikten stirrade på honom, uppifrån och ner.
    -- Ja, han är stendöd! sade ett ansikte. Finns inget hopp alls kvar. Vi kom för sent.
    -- Kan någon ringa till bårhuset? Karln måste in i frysen, det skulle se illa ut om statsministern började förmultna.
    -- Vi kan väl bära ut honom i trädgården?
    -- Det hjälper inte, det är sju plusgrader.
    -- Men jag.... ....jag är ju inte.... ....död! flämtade Olof Palmer. Varför hör ni mig inte? Varför låtsas ni att ni inte hör mig? Jag gillar inte det här spektaklet!
    Statsministern visste inte riktigt vad som skedde de närmaste minuterna. Men han mindes att han plötsligt hade känt sig mycket trött. Han mindes att han hade bestämt sig för att sova ett slag, emedan allt detta ståhej säkert ändå bara var en mardröm.
    Men när Olof Palmer vaknade, fann han att han låg i en frysbox. Och han var inlåst i frysboxen, inlåst i minusgrader som var alltför många. Han började sparka och bulta i det trånga utrymmet, men ingen hörde hans förtvivlade försök att väcka uppmärksamhet. Eller också stod det folk utanför boxen som hörde, men som låtsades att de inte hörde. Kanske stod de där ute och fnittrade.
    På begravningen två veckor senare samlades statsmän från hela världen för att ta ett sista farväl av Olof Palmer.

Alla rysare   Nästa rysare