Mias julklapp Rysare av David Palme

Den 24 december 1994 fick Kirunaflickan Mia den julklapp, som några veckor senare blev hennes undergång. Jag skulle kunna säga att julklappen blev hennes död, eftersom Mia för alltid är försvunnen. Men jag tror att det är riktigare att tala om hennes undergång snarare än om hennes död. Stackars Mia! Hon var en så glad och trevlig flicka. Jag önskar verkligen att jag kunde rädda henne. Men det är omöjligt.     Jag heter Bosse och är Mias bror. Det var jag som gav henne julklappen. Jag tror inte att Gud kan förlåta mig för mitt fruktansvärda misstag. Ibland känner jag mig som en mördare. Dock är jag oskyldig. Jag kunde ju inte veta att det skulle sluta så tragiskt...     Livet är mörkt och sorgligt för oss kirunabor. Mörkret finns nere i gruvan, men i december varje år kommer gruvan upp. Likt ett girigt rovdjur slukar den hela vår stad och drar oss ner i den svartaste avgrund. Ni sydsvenskar tror att vi är så lyckliga, bara för att vi har midnattssolen varje sommar. Ni tänker inte på hur vi har det i december. Solen slocknar och dör, det är natt dygnet runt. Det här landet är som gjort för vampyrer.     Vi var ledsna och vemodiga i julas allihopa. Allting var så trist och bedrövligt. Spriten fanns förstås, men sprit är inte allt här i världen. Inte när det är i mitten på december, och det känns som om vampyrtänderna skulle växa ut när som helst. Ack, vad jag önskar att jag blir född till skåning i mitt nästa liv!     Jag sökte tröst i att köpa julklappar av det mer ovanliga slaget. Att köpa det vanliga krafset i en vanlig affär är enbart deprimerande. Det kom en främling med tåget till Kiruna centralstation. Han kom närmast från Uppsala nere i Sydsverige. Men han var inte svensk, han talade bara lite dålig tyska. Jag tror att han var polack eller bulgar. Han var någon slags försäljare, som alltid var på resande fot. Jag tyckte han sa att han hade varit i över tvåtusen länder. Finns det verkligen så många länder i världen?

Vi satt i väntsalen och köpslog, jag och främlingen. Han öppnade sin svarta väska och visade mig de mest bisarra och oerhörda föremål. De värsta hemskheterna i väskan var av det slaget, att jag tvivlade på att de någonsin skulle hitta sin köpare. Men det fanns enstaka fina saker också. Jag fastnade för en liten rund spegel med träram och träskaft. Egendomligt nog ville han inte ha mycket betalt. Jag fick spegeln för tio kronor, men mot löftet att jag skulle ge den till en vacker flicka. Det fick bli en julklapp till Mia. Därtill köpte jag två svartvita trollstavar, en till mamma och en till pappa.     Trollstavarna var det inget fel på. Men spegeln...     Mia har alltid haft svårt för de mörka decemberveckorna. Hon gråter och vill ha hembränt, men om hon får tag på dricka gråter hon ännu mer och vet inte vad hon vill ha. Det är hopplöst, livet i Kiruna. I julas var det så illa ställt med henne, att hon talade om självmord varenda dag. Men allt förändrades på julafton, när hon fick spegeln.     Den första veckan med spegeln var hon bara glad. Annars märkte vi ingen förändring eller förvandling. Hon lät spegeln ligga framme på sitt skrivbord och tittade sig i den då och då. När hon höll i spegeln, log hon förtjust. Kanske hade hon upptäckt att hon var söt.     Den andra veckan började hon bära sig underligt åt. Hon satt i timmar med spegeln i handen och stirrade på sin egen spegelbild. Om man försökte ta spegeln ifrån henne, skrek hon ångestfullt och förtvivlat. Men det värsta var att hon började blöda också. Hon måste få hålla i spegeln, och fick hon inte det, lovade hon oss att hon skulle vara stendöd inom en timme. Men ibland ville hon inte hålla i spegeln. Hon blev arg på den och försökte krossa spegelglaset. Men spegelglaset kunde inte krossas.     Den tredje veckan överlevde hon inte.     Hon begynte sova med spegeln tryckt mot kinden. Det hade nu gått så långt, att blodet forsade om hon lade spegeln ifrån sig i en enda sekund. Hon var inte söt längre, hon började likna ett lik. Dock ville hon alltid och oavbrutet stirra på sig själv i spegeln, som om hon alltjämt hade varit vacker. Blodflödet upphörde även om hon inte stirrade, det räckte att hon hade kroppskontakt med spegeln. Stirrade gjorde hon för sin egen skull, för att hon tyckte det var roligt. Det var uppenbart att hon behövde läkarvård både för det fysiska och det psykiska, men mamma ville att vi skulle vänta ett par dagar och se om inte sjukdomen gav med sig. Om det nu var en sjukdom som Mia led av. Jag hade börjat tvivla.     På kvällen den sista dagen var hon så svag, att mamma bestämde sig för att ringa 90000. Det här var akut, Mia höll på att dö. Men mamma kom aldrig fram till telefonen. Jag förmådde inte heller ringa. Vi förlorade medvetandet, både jag och mamma. Jag låg på det hårda golvet när jag vaknade, mamma hade haft turen att falla i en soffa.     När vi kvicknade till, var Mia försvunnen. Det sista vi hade sett av henne var när hon försökte stoppa in spegeln i munnen. Hon ville visst svälja den, i ett sista desperat försök att undslippa sitt vidriga öde.     Mia var borta. Men spegeln var inte borta. Spegeln hittade vi i Mias säng. Gissa om vi skrek när vi såg vad som hade hänt. I spegelns glas existerade ännu Mia. Hennes spegelbild levde. Hon rörde sina läppar i spegeln, och vi såg henne stryka med handen över sitt hår. Hon skrattade och grät och skrek på hjälp så att vi hörde det. Hennes tårar flöt upp på spegelglaset från ingenstans, glaset blev fuktigt och kladdigt. Det sägs om vampyrer att de inte har någon spegelbild. Mia hade blivit en antivampyr, hon hade spegelbild men ingen kropp. Om jag finge välja efter min död, om jag skulle bli en vampyr eller bli det som Mia blev, då valde jag nog att bli vampyr.     Efter ungefär en kvart stelnade Mia och rörde sig aldrig mer. Kvar hade vi blott ett litet runt porträtt av vår Mia.     Livet är hårt och hopplöst i Kiruna.

Alla rysare   Nästa rysare