Elvira på kyrkogården Rysare av David Palme

Ibland på söndagarna gick Elvira och tittade på sin farmors grav. Hon hade flera gånger märkt, att den gamla kvinnans gravvård drog henne till sig. Det var bäst att gå dit så ofta som möjligt. Farmor fick inte göras ledsen. Och Elvira gillade kyrkogårdar, hon gillade att allting var stilla.     Däremot gillade inte Elvira att en djup dåsighet föll över henne, varje gång hon stod vid farmors grav. Hon var rädd att somna. Inte för att det skulle vara speciellt farligt att sova på en kyrkogård. Men Elvira trodde att man inte fick göra så. Hon ville inte bryta mot någon regel eller lag.     -- Gör mig inte så trött, farmor! sade hon skrattande. Jag hade faktiskt tänkt stå. Men jag får väl sätta mig ett slag då.     Elvira måste ha somnat på kyrkogården. Nu var det natt.     Tänk så fånigt. Hon hade ju bara lagt sig för att vila en stund på den lilla gräsplätten framför farmors grav. Och så somnade hon! Kanske var det farmor som hade sänt en mördande sömn över henne. Farmor ville nog ha lite sällskap i sovandet.     Elvira hörde en svag och pipig röst nerifrån graven.     -- Jag är så glad att du är här hos mig! sade rösten. Och jag vet ju att du kommer stanna. För alltid.     Elvira lade sig på marken igen. Det här måste vara en dröm. Lika bra att inte störa drömmen, den måste ju få säga sitt. Dessutom var Elvira mycket trött. Det var skönt att sova på kyrkogården. Alla människor som hade mardrömmar borde gå ut på kvällen och lägga sig vid en släktings grav. Denna kur borde kunna bota dem. Ty kyrkogården var trygg och fridfull, den gav ro och utplånade all rädsla.     När Elvira vaknade nästa gång, låg hon i en kista nere i en grav. Det var farmors kista. Farmor låg bredvid henne.     -- Vad knäppt det här är! utbrast Elvira. Jag trodde att jag skulle vara rädd om jag drömde att jag var död och låg i en kista. Men jag är ju inte rädd!     -- Sov nu, min älskling, tala inte! sade farmor. Du ska aldrig tala mer, det ska vara slut med pratandet för dig nu.     Elvira somnade på nytt.     I gryningen vaknade Elvira. Hon var uppe under bar himmel igen. Himlen var mörkblå med en glödande röd rand över gravstenarna i öster. Elvira tyckte att det var vackert. Hon kunde nästan läsa namnen på de döda. Bara det blev lite ljusare, så skulle det nog gå. Och dagen nalkades ju, dagen var ju på väg.     Men oj! Snart började ju Elviras jobb! Hon måste lämna kyrkogården och gå hem och äta frukost.     -- Hej då, farmor! sade hon och reste sig.     Men Elvira kom inte ut. En osynlig vall hindrade henne att gå mer än två meter bort från farmors gravvård. Det var underligt. Ännu underligare var det att gryningen försvann. Tiden gick baklänges från gryning till natt. Det blev kolsvart igen.     -- Var inte dum! sade farmor. Du är död och ska stanna här!     Nu greps Elvira av en fasansfull skräck. Kyrkogården var inte längre en plats fylld av glädje och skön vila. Den hade blivit ruskig. Det var ruskigt att hon inte fick gå, fast hon ville det.     -- Såja, inte vara orolig! sade farmor. Jag är hos dig, jag skyddar dig mot alla faror.     Elvira kände att hon höll på att somna ännu en gång. Hennes förskräckelse var outhärdlig, men tröttheten var så mäktig att den gav rädslan ett nådaslag. Jobbet får vänta! var det sista hon tänkte. Jag är dödstrött och måste faktiskt få vila mig lite nu! Sova, sova, sova, det är ett sött och rart ord. Sova, sova, sova, det är Elviras älsklingsord. Sova, sova.

Alla rysare   Nästa rysare