Mamma myra Rysare av David Palme

I Mjölby i Östergötland, inte långt från järnvägsstationen, bodde en gång en lycklig liten familj. Fadern hette Alexander, och han var gift med den fagra Lena. Tillsammans med henne hade han dottern Maj, som dock föddes mitt i vintern. Denna familj var emellertid inte enbart lycklig. Det förekom både sura miner och verkliga storgräl. Som den gången då Maj skulle fylla tio år, och Lena till varje pris ville tvätta hennes hår med löddrande schampo. Maj ville inte bada, hon var inte på det humöret, och hon ville absolut inte ha en massa äckligt schampo i håret, som rann ner i ögonen och munnen så att det sved och smakade illa.     -- Jävla mamma! skrek Maj. Du är inte klok! Du kan inte tvinga mig att bada! Du är en hagga och en häxa och en vedervärdig kärringjävel! Fy fan för dig!     -- Nä nu jävlar! skrek Lena, och lyfte sin vana trogen en stol högt upp i luften, låtsande att hon tänkte drämma den i golvet så den gick sönder. Din jävla skitunge! Nu kan du glömma allt det roliga vi skulle göra på sportlovet! Glöm alltsammans, det blir ingenting! Du får inte åka till Norrköping, och du får ingen veckopeng, och du får inte leka med Sara nå mer, för du ska inte tro att du kan skrika såna där saker till mig!     -- Snälla mamma, du kan väl förlåta mig och bli glad igen! tjöt Maj.     Jag ska berätta för barnavårdsmyndigheterna hur du bär dig åt, din jävla dumma lea fula förbannade skitkärring! tänkte hon.     -- Ja hoppa genast i badkaret då! tjöt Lena. Annars förlåter jag dig aldrig! Tänk att en treåring kan fylla tio, det är otroligt!     Lena vann schampokriget, och Maj förlorade det. Åtminstone verkade det så, ty Maj hade faktiskt klätt av sig, slängt kläderna på toalettstolen och satt sig i badkaret. Men kranen skruvade hon inte på. Det fick mamma göra, någon måtta fick det verkligen vara. Lena kom in i det gröngula badrummet, något mindre vildinna och något mer civiliserad än nyss, för att hälla vatten på sin jävla älsklings hår och schamponera det. Men då hände något. Maj fick syn på schampotuben, och stirrade med vidgade ögon först på den och sedan på mamma. Hon darrade av fasa, hon var skräckslagen.     -- Var har du köpt den där schampotuben, mamma? frågade hon.     -- I affärn förstås, sade Lena förvånat. Varför frågar du det? Det visste du väl......     -- Det där är ingen vanlig schampotub, mamma! skrek Maj. Ta inte den, ta en annan! Den där är livsfarlig!     -- Vi har inget annat schampo, och det är inget fel på det alls!     -- Nej, inte på schampot, men på tuben, sade Maj darrande. Skyll dig själv då, mamma. Jag skulle inte öppna den här schampotuben. Inte den här.     -- Varför inte det då?     -- Det sitter en djävul inne i tuben, mamma! En djävul från det riktiga helvetet! Släpp inte ut honom! Han är jättefarlig......     -- Jaha, anden i flaskan! fnittrade Lena. Ja, honom har man ju hört talas om. Min lilla dumma gulleflicka......     -- Inte anden i flaskan! sade Maj bestämt. I denna tub sitter Satans, Belsebubs och Lucifers trogne tjänare nummer sjuttiosju!     -- Kära nån, var har du lärt sig så många namn på hin onde? mumlade Lena, medan hon obekymrat fällde upp locket för att hälla upp lite schampo i handflatan.     Den plötsliga hettan tvingade henne att slänga tuben ifrån sig. Tuben brann. Tuben låg på badrumsgolvet och brann. Lena fick brått att spola vatten på den. Eldslågorna slocknade, men istället stod en svart figur med lysande röda avgrundsögon och getabockshorn hos dem i badrummet. Lena stod orörlig, och Maj satt orörlig. Vad hade hänt? Vad betydde det här? Det måste finnas en naturvetenskaplig förklaring till......     -- Maj lilla! sade djäveln och klappade flickan på kinden med en ohygglig rutten hand. Du ska få önska dig något! Men jag ger dig bara en önskning. Nå? Vad önskar du?     Maj tittade på djäveln, och sedan på mamma. Hon var alltjämt arg på mamma för dennas dåliga humörs skull, och ilskan drev henne att önska något fruktansvärt:     -- Jag vill att du förvandlar mamma! sade Maj. Jag vill att du förvandlar henne till en spindel. Nej, till en råtta. Nej, till en kråka. Nej förresten, förvandla mamma till en myra! Just det. Låt henne bli en ynklig liten myra!     Den förbrände kolsvarte gästen försvann. Lena försvann också. Maj lutade sig över badkarskanten. Fy! Hu! Nej! Det är inte sant! På badrumsgolvet kröp en brun skogsmyra. Den kröp förvirrat hit och dit, utan att veta riktigt vart den skulle ta vägen.     Hundra olika tankar for genom Majs huvud. Hon tänkte att hon måste följa mamma noga med blicken, så att mamma inte hittade på att lämna lägenheten och ge sig ut i vintern. I så fall skulle hon frysa, och kanske bli ihjältrampad. Ihjältrampad kunde hon förstås bli här hemma också. Från och med nu måste man titta noga på golven, innan man tog ett steg framåt. Tänk om man kunde få kontakt med mamma, och säga åt henne att hålla sig borta från golven och bara krypa på väggarna. Usch, hur skulle det bli med godnattkyssen i fortsättningen? Om mamma kröp omkring i ansiktet, kunde hon ju lätt trilla ner i en näsborre och försvinna......     ......så rysligt att ha sin egen mamma i näsan, som en annan snorkråka.     Tänk om mamma aldrig mer skulle bli människa igen. Tänk om hon dog. En myra dör ju så lätt. Så gräsligt!     Maj klev upp ur badkaret och satte myran på handen. Stora runda tårar vällde fram ur hennes barnaögon.     -- Mamma! tjöt hon och tittade på den vilsna och oroliga myran, som just kröp upp på hennes pekfinger, ända fram till nageln. Mamma! Varför är du bara en liten insekt?     Myran svarade inte. Den kröp omkring på dotterns pekfinger, fram och tillbaka mellan nageln och handflatan. Maj rusade storgråtande ut i vardagsrummet för att ringa till pappa, som var på jobbet. Men när hon lyfte luren, kom hon på att hon först borde försöka kontakta djäveln och be honom göra mamma mänsklig, i alla bemärkelser. Den här dagen hade mamma verkligen inte uppfört sig mänskligt, varken före eller efter sin förvandling till myra.     Maj lät blicken falla på golvet, emedan hon räknade med att helvetet låg någonstans rakt under golvet.     -- Snälle stygge onde djävel! bad hon. Gör mamma till människa igen!     Det sägs att Gud hör bön. Men djävlar kan uppenbarligen också höra en bön. Om det nu inte var Gud som ingrep i skeendet, trots att den lilla flickans bön var riktad åt andra hållet.     Maj drog en skön suck av lättnad.     Förvandlingen var bruten. Mamma var frisk från sin makabra sjukdom. Hon var en människa igen.     Knappt hade mamma blivit människa, förrän en nyckel sattes i ytterdörrens lås. Det var pappa som kom hem från jobbet. Att berätta hela historien för honom var nog inte så meningsfullt. Han skulle inte tro ett enda ord.     Alexander hängde upp vinterjacka och mössa i tamburen, och så kom han in till hustrun och dottern och gav dem en kram.     Men Lena var så egendomligt slapp. Hon kramades inte tillbaka. Hon sjönk ner på golvet, likt en enorm död tygdocka. Död var hon emellertid inte. Hon kröp omkring på golvet, som om hon vore en ettåring. Snart försökte hon sig på att krypa uppför väggen. Hon bölade besviket när detta inte gick.     -- Men vad tusan, älskling? utbrast Alexander. Vad håller du på med? Har du blivit knäpp?     Nej, knäpp hade inte Lena blivit. Men hon hade blivit en människa med en myras intelligens. Det var bara kroppen hon fick i retur från helvetet. Hennes själ och förnuft behöll den förbannade djäveln.     Lena bor på ett vårdhem för idioter nu.

Alla rysare   Nästa rysare