Ensam kvarRysare av David Palme |
| Det hade varit en stressig dag
i skolan. Gustav hade som vanligt gjort sitt yttersta för att hinna
från det ena klassrummet till det andra, med ett snabbt uppehåll
vid skåpet för att byta böcker. Men det hade inte räckt.
Han sprang inte tillräckligt snabbt, trött och överansträngd
som han var efter flera veckors skolarbete som gränsade till tortyr.
Således hade Hondjävulen, det vill säga hans lärarinna
i engelska, som var skolans mest bestialiska, givit honom en anmärkning
för sen ankomst till lektionen. Och nu hade Gustav så många
anmärkningar, att han omedelbart efter skoldagens slut skulle dömas
till sextio minuters kvarsittning. Sextio minuters extra pina, alldeles i onödan. Men Gustav visste att han borde gå hem och vila. Han kände sig så matt och frusen, som man gör när man är på väg att bli sjuk. Klockan var tio minuter över tre, när Gustavs kvarsittning började. Hans fångvaktare var skolans atletiske gymnastiklärare, vilket betydde att varje tanke på flykt var totalt meningslös. Inte heller hade Gustav lust att försöka förklara för tyrannen, att han inte var kry. Denne värmländske ärkesadist upprätthöll en irakisk diktatur på gymnastiktimmarna. Han brydde sig inte om någon människas fysiska hälsa. Därför satt Gustav tyst som en mus vid sin bänk och låtsades läsa sina läxor. De första tio minuterna hörde Gustav en hel del skratt och skrik utifrån korridorerna. Det var några av de fria eleverna som stojade lite innan de gick hemåt. När klockan var tjugo minuter över tre, hade dock de sista dörrsmällarna ekat genom skolan. Ingen ropade mer, ingen sade något. Hela det jättelika huset tycktes ha tömts på folk. Kvar var endast Gustav och hans gymnastiklärare. Tystnaden bröts blott av vindens svaga tjutande utanför fönstren. Det snöade lätt, men ett snöfall i ödslig ensamhet är inte glädjande, utan enbart tragiskt. Gustav tittade ängsligt upp från läxboken. Minsann, läraren hade somnat där framme vid katedern! Då kunde nog Gustav våga sig på ett flyktförsök. Gustav tassade på tå genom det övergivna klassrummet. Men när han kom till dörren, kände han att han måste vända sig om, för att försäkra sig om att fångvaktaren verkligen sov. Jodå, han sov. Eller så låtsades han sova. Han lutade kinden mot katedern och höll sina ögonlock slutna. Likväl kände Gustav i denna stund en rädsla så stark, att han smög sig tillbaka in i klassrummet, ända till sin bänk. Tanken på en flykt genom skolkorridoren med detta monster i hälarna tilltalade honom inte. Tjugo minuter gick. Gustav satt orörlig på sin plats. Och läraren sov, men utan att snarka. Gustav hörde honom inte ens andas, så tyst var han. Utomhus började det skymma, men lampbelysningen var helt tillfredsställande i såväl klassrummet som korridoren. Skönt. Situationen var tillräckligt skrämmande och ohygglig. Mörker i detta läge hade blivit för mycket för Gustavs nerver. Varför hörde han inte gymnastikläraren andas? Gustav lyssnade och lyssnade. Men allt var tyst, förutom hans egna andetag och varulvsvindens tjut i skymningen. Plötsligt släcktes belysningen ute i korridoren. Fan! tänkte Gustav. Hans enda tröst var att lamporna i klassrummet lyste som förut. Ytterligare hundra minuter gick. Läraren hade inte rört ett finger. Och det hade knappt Gustav heller, ty han var paralyserad av skräck. Han visste att strafftiden var slut för länge sedan. Han hade rätt att gå nu. Men han tordes inte. Inte heller vågade han försöka väcka den sovande tyrannen. Mamma var säkert orolig nu. Tänk om hon ville komma hit och rädda mig! tänkte Gustav. Eller ännu hellre pappa. Eller varför inte pappa i sällskap med tre proffsboxare? Det skulle kännas tryggast så. Man vet aldrig. Allt fler tysta och utdöda minuter svävade bort. Det var kolmörkt ute nu. Men tack och lov ljust i klassrummet. Till slut insåg Gustav att något måste göras. Annars skulle han dö av fasa och ångest. Gustav samlade allt sitt mod. -- Magistern! ropade han. Får jag gå hem nu? Magistern svarade inte. Men det värsta var att han alltjämt satt fullkomligt orörlig, med kinden mot exakt samma ställe på katedern som förut. Och han andades inte. Han var väl inte död.......... -- Magistern! skrek Gustav, alldeles utom sig av skräck. Magistern, snälla magistern, vakna! Klockan är jättemycket, vakna! I det upprörda tillstånd som drabbat Gustav, drog han sig inte ens för att rusa fram till magistern och ge honom en lätt knuff. Ingenting hände. Gustav gav nu magistern en hårdare knuff. Effekten blev förödande. En tunn hinna brast, och den döde mannen upplöstes, eller pulvriserades. Han var ingen människa längre, med inälvor och blodådror och ben. Han var grus. Ingenting annat än grus. Gruset föll på Gustavs kläder och skor, och det föll på golvet. En hög med grus på golvet och på stolen, och ett tunt lager grus på katedern, det var allt som var kvar av den arme gymnastikläraren. Gustav skrek som en massmördares själ i Lucifers eldrike. Så fick han luft under vingarna och rusade ut ur klassrummet, och fram genom den kolmörka korridoren. Nej, nej, nej, nej! tänkte han. Nej, nej, nej! Några stillastående mörka gestalter stod i vägen för honom, mitt i korridoren. De var elever, klasskamrater till Gustav, pojkar som tjoat och skrikit vid skoldagens slut, för att sedan låtsas ge sig av hemåt. Men inte hade de gått hem. De hade stannat i skolkorridoren, fått sig varsin hinna runt kroppen och kläderna, och fått själva kroppen med alla ådror och inälvor förintad och omvandlad till grus. Det här var en vidrig vinterkväll. Utomhus snöade det fortfarande. Eller var det grus som föll från himlen? Gustav vågade inte stirra ut genom fönstren. Däremot slog han till en klasskamrat. Kamratens hinna förstördes, och gruset sprutade åt alla håll, innan tyngdkraften drev det att bilda ett grustäcke på korridorsgolvet. Vad? tänkte Gustav. Vad är detta? Vad i helvete är det som har hänt? En ny form av krigföring? Invasion från Ryssland? Invasion från världsrymden? Nån slags vansinniga experiment? Nej, det måste vara krig, det här, det måste ha hänt nåt riktigt jävligt med hela Sverige.......... Grus förresten. Var det verkligen grus? Borde det inte vara aska, sådan aska som det brukar bli i krematorier, när man bränner avlidna människor.......... Nej, Gustav tyckte att smörjan kändes som sandlådegrus snarare än som mänsklig aska. Tänk om hans lillebror just nu satt och lekte i en sandlåda med sådant här grus. Hemska vidriga tanke! Gustav ville inte tänka mer. Han ville sluta tänka, innan hans tankar blev alltför vedervärdiga. Tänk om alla människor i hela världen, utom just han, hade dött på detta oförklarliga rysliga sätt. Då var det bara han kvar. Alla andra människor var blott en hög med dött grus, eller så stod de orörliga, inneslutna av en hinna som bara väntade på att få brista. Gustav gav sig själv ett hårt slag på armen. Hans hinna brast. På golvet där han just stått låg en ny liten grushög. |