Spindlarna Rysare av David Palme

Det var sent på kvällen. Småpojkarna Lars och Simon låg i barnkammarsängen och försökte sova. För Simon var det inga problem. Han hade lekt vilda och ansträngande lekar hela dagen och behövde bara ligga i fem minuter, så sov han djupt. Men Lars kunde inte somna. Han var mörkrädd. I hela barnkammaren fanns det bara en enda liten ljusstrimma, och den kom från köket, långt bortifrån. Annars var allting kolmörkt. Rullgardinen var nerdragen, och mörkläggningsgardinen var uppsatt, eftersom det var i slutet av maj. Den där stackars lilla ljusstrimman från köket var den enda trygghet Lars hade. Det var för lite. Lars blev bara räddare och räddare.     Pappa hade förbjudit pojkarna att tända lampan eller ta bort mörkläggningsgardinen. På natten ska det vara mörkt, tyckte han. Rädslan för mörker är något som du måste övervinna, brukade pappa säga till Lars. Du är för stor för sånt.     Men Lars kunde inte sluta vara rädd för mörkret. Det svarta och okända var alldeles för farligt för det. Om pappa hade haft rätt, när han påstod att natten inte var ett dugg farlig, så hade det varit en annan sak. Men pappa var en okunnig stackare. Han visste inte mycket om verkligheten.     När ljuset från sol och lampor drevs bort, då kom spindlarna. Och det var inga vanliga spindlar som kröp fram ur dunklet. Det var skräckspindlar, giftiga spindlar och stryparspindlar. Det var sådana spindlar, som programmerats att döda små pojkar av naturens urtidsdator. Lars trodde att de skulle döda honom en natt. Därför hade han ofta mardrömmar och vaknade upp blöt och skräckslagen.     Simon var inte rädd för spindlar. Han trodde inte att det fanns farliga spindlar i Sverige. Men det fanns nog en förklaring till att Simon inte var rädd, trodde Lars. Förklaringen var att Simon var en spindel själv. Lars hade börjat tro rysansvärda saker om sin bror. Simon gjorde så mycket som var underligt. Han rörde sina fingrar så att det såg ut som om hans händer var jättespindlar. Man kunde inte lita på Simon. Den som kanske är en spindel ska man inte lita på.     Lars låg alldeles stilla och lyssnade med öronen på helspänn. Från köket hördes ett klickande ljud. Det var pappa som öppnade en ölburk. I sängkammaren mittemot pojkarnas rum låg någon och snarkade. Det var mamma. Men nere på gatan promenerade någon med tunga steg. Vem kunde det nu vara? Någon främmande var det. Kanske en karl som såg ut som en karl, men i själva verket var en spindel. En kompis till Simon. Ibland dog stegen bort, men efter en stund kom de tillbaka. Någon bister typ därnere gick tydligen fram och tillbaka på samma trottoarsnutt.     Nu förändrades ljuden från gatan. Den främmande hade slutat promenera. Det lät som om han hade stannat rakt under Lars och Simons fönster. Han höll på och pysslade med något, och så hamrade han på husväggen. Tydligen försökte han klättra. Men han hade visst väldiga problem, han fick inte fäste. Då var han väl ingen spindel då. Lars drog en lättnadens suck.     Ljuden från gatan försvann och kom inte tillbaka.     Men istället började en massa underliga ljud inne i själva barnkammaren. Små små varelser kröp omkring på golvet. De kom ut ur skåpen och in från korridoren. Och de blev bara fler och fler. Hela golvet var fullt med spindlar, som irrade hit och dit, utan att finna sitt mål. Ännu fler spindlar kom in, det prasslade och kryllade. Den första spindeln hade hittat upp i sängen, Lars kände hur den kröp över hans fot. Snart skulle alla de hundratals spindlarna vara uppe i sängen hos pojkarna. Snart skulle det vara tusen av dem. Det var bara en tidsfråga. Spindlarna på golvet kröp och letade och letade, de ville så gärna upp.     Lars gallskrek.     -- Pappa! Pappa, kom och hjälp mig! Det är spindlar i sängen, det är spindlar överallt!     Pappa kom instörtande så fort han nånsin kunde. Han tände taklampan. Men spindlarna var ännu snabbare än pappa. De hade flytt fältet allesammans innan taklampan tändes.     -- Din dummer! sade pappa. Det finns inga spindlar i vår våning! Nu är det du som sover, annars blir det avdrag på veckopengen!     -- Men jag är rädd, pappa! snyftade Lars.     -- Du rädd? Du rädd för några stackars små spindlar som inte ens finns? Och du ska växa upp och bli en karl! Det blir aldrig nån karl av dej, om du är så ynklig. Folk kommer kalla dej kvinna när du är stor.     -- Det kommer dom inte alls!     -- Jodå. Det passar för flickor att vara rädd för spindlar, men det går inte an för en grabb. Sov nu.     -- Pappa, lyssna på mig nu! Jag har gjort en fasansfull upptäckt! Simon är en spindel!     Pappa gapskrattade, och så gick han sin väg. Lars var ensam med Simon igen. Simon sov, eller också låtsades han sova. Han blundade hur som helst. Lars ville väcka mamma, men han vågade inte. Pappa var så hård, han skulle säkert stjäla hela veckopengen.     Lars kände hur tröttheten kom. Han trodde inte att han skulle orka hålla ögonlocken öppna länge till. Men han måste, han måste! Han fick inte somna! Då skulle skräckspindlarna genast komma tillbaka, och krypa in i hans mun och näsborrar, ända ner i strupen, så att han inte kunde andas mer.     Lars hörde spindlarna irra och prassla igen. De kom närmare och närmare och närmare...     Men Lars somnade, trots den annalkande faran. Spindlarna måste ha bedövat och sövt honom med sitt gift. Nu skulle han aldrig vakna mer...     Lars drömde att den kära gamla barnkammarsängen hade blivit en dödsbädd. I dödsbädden låg en död liten pojke. Det var han själv. Han, Lars, låg död i sin egen säng. Nu är det slut, Lars! sade en demonisk röst, som kändes svagt blå och lite vitaktig på något sätt. Nu är det slut!     Fåglarna kvittrade, och radion i köket sände ut vågor av godmorgonmusik. Pappa sträckte på sig, gäspade och gick in till pojkarna för att väcka dem.     -- Upp och hoppa, pojkar! Det är frukost! Aaaaaaaaaa...     Simon låg med sina spindelkroppshänder och spindeltentakelfingrar hårt fastklamrade om Lars stela hals. Lars var...     Lars var död.

Alla rysare   Nästa rysare