|
Det är alldeles tydligt att
gruppernas upplösning tjänat till att stegra hjältedyrkan
i tiden. Identifieringen med en heroisk förebild har varit ett
botemedel mot oro och ångest. I en tid då den personliga
framgången blivit en avgud har hjältedyrkan erbjudit tröst
åt alla dem, som inte lyckats eller inte lyckats fullt ut. Företeelsen
är allmän — man kan snarast säga, att den är
mindre utpräglad hos oss i Sverige än i många andra
länder, därför att kollektivens sprängning hos oss
skedde långsammare och därför att folkvandringarna hos
oss skedde inom ett mindre område. Man behöver bara jämföra
med Amerika! Så har också Amerika blivit inte bara den ohämmade
individualismens utan också den hämningslösa hjältekultens
förlovade land.
Det är ganska naturligt att
amerikanska vetenskapsmän har börjat syssla med hjältekultens
förutsättningar och särskilda spelregler. De har gjort
försök att systematisera de moderna hjältarna, sammanföra
dem i grupper och studera hur de blivit hjältar — alltså
inte hjältar i verkligheten utan hjältar i mera speciell mening,
hjältar inför folket. De amerikanska sociologerna har därvid
gått samma vägar som de kritiska historikerna före dem.
Också de har vid studiet av hjältedyrkans alla källskrifter,
från helgonlegender till moderna politiska program, gjort systematiska
iakttagelser, återfunnit stereotypa drag i de heroiska porträtten,
försökt att tränga bakom dem till de verkliga människorna;
det är just där gränsen går mellan traditionalister
och kritiker i vår moderna historiska vetenskap.
De moderna hjältarna uppstår
i sådana miljöer som av olika skäl särskilt tilldrar
sig allmän uppmärksamhet, där saker händer dramatiskt
och samtidigt allmänmänskligt intressant — på idrottsplatsen,
i ringen, på scenen, framför kameran, i presidentpalats och
vid stormaktsförhandlingar mellan mäktiga statsledare, till
sist också på slagfältet. Hjältarna är av
många typer — där är den erövrande hjälten,
där är Cinderellan-Askungen, där är den kvickhuvade
hjälten, där är välgöraren, där är
martyren. Hjälten-erövraren är mannen i en roll, som
kräver övermänskliga krafter. Förr hette de Beowulf
och Siegfried. Nu heter de Jack Dempsey och Gunder Hägg; Rommel
och Montgomery.
Charles
Lindbergh vann på en natt evigt hjälterykte.
Al
Capone
|
En
särskild kategori med stark lockelse på hjältedyrkarna
är Cinderellan-Askungen, mannen som ung och oerfaren och otippad
vinner en överraskande seger. Det räcker med ett namn: Charles
Lindbergh, som på en natt vann evigt världsrykte, när
han otippad och ensam flög över Atlanten. Det hör med i
Cinderella-typen, att folkhjälten i Amerika skall vara fattig pojke
och slå sig fram själv. Den knipsluge hjälten spelar en
särskilt viktig roll i amerikansk politik. Abraham Lincoln var en
av dem, om Truman hade någon chans till hjältegloria så
var det i den branschen, Eisenhower fyller alla anspråk på
en hjälte, uppstigen ur de anonyma djupen. Den välgörande
hjälten hör till de klassiska. I vår tid är han inte
mindre vanlig — man kan erinra om Al Capone. Martyrerna är inte
endast gångbara, de är nödvändiga i dagens politik.
Finns det inga, måste man skapa dem, såsom Hitler gjorde med
Horst Wessel.
Churchills
cigarr...
Martyrdraget
är påfallande hos Winston Churchills nyare levnadstecknare,
men det har en särprägel: man kunde kalla det Kassandra-draget.
Churchill var den framåtblickande, den vidsynte, vars varningar
och råd blev föraktade.
Mellan hjältetyperna finns det
gott om variationer och kombinationer. En amerikansk valmakare, som vill
göra sin kandidat heroisk, eller den europeiske partiledaren med
samma ambitioner, har mycket att välja på. Någonstans
inom detta typgalleri hamnar de ändå. Men det räcker inte.
Det måste också vara färg i bilden, färg genom personliga
excentriciteter, som gör hjälten lätt att urskilja och
omöjlig att glömma -- det kan vara särskilda tricks i attribut
eller klädedräkt, Churchills cigarr och Edens hatt, Briands
mustasch och Hitlers regnrock, Stalins pipa eller Pattons pärlbesatta
pistolkolvar.
Briands
mustach...
|
Detta är yttre kännetecken,
men de är viktiga. Själva personligheten betyder mindre. Det
är rollen, uppdraget, typen, som skapar hjälten, inte hans personlighet.
Också de mest välkända, oftast omtalade, ständigt
fotograferade moderna hjältarna är många gånger
personligen endast litet kända av sina dyrkare. Man dyrkar typen,
inte personen. Det behövs avstånd för att bygga upp en
hjälte. Ingen är en hjälte inför sin kammartjänare.
Det krävs visserligen också vardagliga och personliga drag,
men dessa behöver inte vara sanna, ja, de kan knappast vara det.
Men de måste vara banala och gripande.
...Eisenhowers
grin
|
De personliga drag, som betyder mest, hör till det rent yttre.
När man ville operera Jack Dempseys blomkålsöron för
att han skulle in vid filmen, reste sig en opinionsstorm bland hans dyrkare
av bägge könen. Den råa styrkan, boxartekniken och öronen
var de enda personliga dragen hos denne hjälte. General Pershing,
amerikansk befälhavare i första världskriget, var en huggvärja
utan alla påfallande personliga drag, utan färg, men blev ändå
en av de mest dyrkade hjältarna i vår tid. Eisenhower har sitt
breda grin, Monty sin mössa och sin dress men allt detta är
inte särskilt personligt.
...och
Montys mössa
|
Och
ändå ser det ut att vara omöjligt att överlagt skapa
en modern hjälte. Det räcker inte bara med publicitet, inte
bara med skickligt upplagd propaganda. Fallet Lindbergh, kanske det mest
intressanta av alla, är just ett spontant fall. Det är inte
bara så att människorna behöver sina hjältar. Till
stor del skapar de dem också själva. Men när hjältekulten
väl har börjat, kan man gripa in och dirigera den, stegra den
och utnyttja den. I vartdera fallet är det fråga om verklighetsförfalskning.
De moderna hjältarna, vare sig
de är fotbollsspelare eller boxare, krigsherrar eller presidenter,
fyller bara en del av samtidens behov av hjältekult. Utan historiens
alla hjältar skulle de komma till korta. Och inte nog med det: sin
uppfostran till hjältedyrkan får nutidens människor genom
skolans historieundervisning och genom allt det stoff av historiskt innehåll
som dagspress och veckopress, film och skönlitteratur i ett aldrig
sinande, tvärtom ständigt stegrat flöde sänder ut
till en oavbrutet vidgad läsekrets.
Historiens hjältar har allt det
som gör dem ägnade att ta emot dyrkan av de oeftertänksamma.
De befinner sig på tryggt avstånd, och vi ser dem i en försonande
skymning, där vår fantasi kan spela fritt. Den hemliga längtan
efter bombasmer, som döljs under vardagens understatements, kan
söka tillfredsställelse i en drömd värld, där
pukor och trumpeter hör hemma. De namnlösa katakomberna ger
en så effektfull bakgrund åt historiens hjältar, och
det älskar vi som också är namnlösa i de ännu
större katakombernas tidevarv.
Därför måste man,
ställd inför problemet om den moderna hjältekultens ursprung
och drivkrafter, ständigt söka sig tillbaks till historien,
och inte bara till dess hjältar utan också till dess stora
och små kollektiv, sociala klasser och grupper, skrån och
bysamfälligheter. Ty vid sidan av allt historien kan lära ut
om hjältedyrkans själva funktion, öppnar historien vägen
till den alltid lika brännande frågan om vad den enskilda insatsen
över huvud taget betytt i historien och betyder nu -- - det enskilda
verk, som hjältar och stackare gjort, var efter sin art, och som
alltid måste ställas upp till jämförelse med de stora
gruppernas, folkens och klassernas, ofta nog mera svårgripbara insatser.
Och till sist räcker inte heller
det. Man måste också fråga efter de villkor som i skilda
tider -- och i vår egen tid -- gällt för den enskildes
insats. Vilka möjligheter hade våra hjältar, och har de
i dag, att utföra en särpräglad och verkligen betydelsefull
gärning. Skapade de någonsin själva dessa möjligheter?
Hurdana var deras redskap? Kunde de själva välja dem?
|
|