Sanning och lögn
|
En del av förintelsen, som sällan uppmärksammas i väst, av politiska, ideologiska eller andra skäl, är den förintelse som riktade sig mot de slaviska folken i allmänhet, och mot det ryska folket i synnerhet. När man talar om förintelsen avses oftast det judiska folkets lidande och massdöd, och i enstaka fall även det romska folkets lidande och massdöd. |
I västeuropeisk historieskrivning talas sällan om massakrer och hungerpolitik, utövad av Nazityskland mot serber, ryssar och vitryssar. Varför har det blivit så? Vi vet att intresset för andra världskrigets lidanden gradvis har förskjutits från Tysklands offer till offren i de av Stalin kontrollerade områdena i öst, som en följd av kommunismens fall. Men då det framstår som tvivelaktigt att hela historien ska skrivas om, som en följd av att ett ekonomiskt system kollapsat och ersatts av ett annat, finns det skäl att rikta uppmärksamheten mot vad som gått snett. I relation till verkliga historiska händelser ska sättas den motvilja mot just serber, vitryssar och ryssar som framträtt i väst på senare år. En verkligt delikat fråga är hur det kommer sig att vänskapsbanden mellan det demokratiska Tyskland och den nya staten Kroatien varit så varma, medan en bestående tysk kyla mot allt serbiskt griper omkring sig. De tragiska och grymma händelserna i det ockuperade Jugoslavien 1941-1945 visar oss ju, att serberna i stor utsträckning blev offer för förintelsen, som ett resultat av tyskarnas hat mot deras partisanverksamhet, medan kroaterna ofta var lojala samarbetsmän till Tredje riket. |
Idag talas det ofta om perioden 1939-1941, då Tyskland och Sovjetunionen upprätthöll sin beryktade pakt, men det är ofrånkomligt att det nästföljande krigsskedet, det vill säga perioden från juni 1941 till maj 1945, hade en oändligt mycket större militär betydelse. Förlusterna i människoliv var mellan 1939 och 1941 så små, att andra världskriget sannolikt skulle ha blivit behandlat som ett tämligen ointressant småkrig av eftervärlden, om det tagit slut före operation Barbarossa. |
En oerhörd rädsla för kommunismen hos Hitlers generaler och chefsideologer fanns där. Hela Ryssland skulle utplånas, inte bara dess regim. Fundamentet i nazismen var att man ville utplåna kommunismen och därmed Ryssland och det ryska folket. Detta var lika viktigt som att besegra den internationella judendomen. |
Västmakterna kände sedan gammalt en stark avsky för kommunismen, och var ytterst motvilligt beredda att acceptera Sovjetunionen som vapenbroder. Vad Sveriges elit beträffar, var från juni 1941 stödet för naziregimen oroande stort. Jag vill försöka utforska de allierades sak i andra världskriget, som konstruerades efter de stora toppmötena i Teheran och Jalta. Men särskilt fokus vill jag rikta på Ryssland. Det är angeläget att belysa den enskilde ryske soldatens liv, kamp, lidande och död i den gigantiska fyraåriga kraftmätning som i Ryssland kallas det Stora Fosterländska Kriget. Hur kändes det att under outhärdliga förhållanden tvingas slåss mot en fiende som ville utplåna den egna nationen och det egna folket? Hur snabbt försvann illusionerna om en snabb seger över den mäktige inkräktaren, och i vilka skeden av kriget spred sig känslor av hopplöshet och förutbestämd undergång? Att det sovjetiska propagandamaskineriet hade en central roll för att motivera befolkningen att fortsätta slåss, trots det förtvivlade och till synes omöjliga läget, står klart. Därför vill jag gärna ställa frågan om den offentliga lögnen i Sovjetstaten kanske rentav var en förutsättning för att östfronten inte skulle kollapsa. Om ryska folket hade fått veta sanningen om röda arméns svagheter, förluster och reträtter, skulle motståndsviljan mot tyskarna ha tagit allvarlig, och kanske obotlig, skada. |
Jag vill också titta lite närmare på de frigivna lägerfångarnas roll i det stora blodiga dramat. Stalin lät föra fångar från Gulag direkt in i röda armén, eftersom de behövdes som manskap. Hur kändes det för dessa män, som själva var offer för en brutal regim, att plötsligt befinna sig i en situation där de var tvungna att strida för regimen som fängslat och deporterat dem, i en skoningslös kamp mot en regim som var ännu grymmare än Stalins? Behövde de se tyska brott för att känna verklig stridsmotivation, eller räckte deras patriotiska känslor för att motivera dem att strida mot en utländsk inkräktare? |
Stridsvagnsproduktionen i Uralbergen hade en avgörande roll för andra världskriget. Vad visste egentligen Hitlers generaler om dessa hemliga fabriker? Hur länge trodde de att Wehrmacht skulle kunna rycka fram ända till Uralbergen? Det vore spännande att bringa klarhet i dessa frågor, samt att titta lite närmare på de västallierades hjälpsändningar till Sovjetunionen, landvägen genom Iran och sjövägen över Norra Ishavet. |
Tysklands brott mot Östeuropa kan förstås mot bakgrund av den rädsla, som etablerades i väst efter 1917 års bolsjevikrevolution. Emellertid finns det åtskilliga drag i de tyska brotten som för eftervärlden framstår som helt obegripliga. Inte bara politiken mot judarna, utan även mot de slaviska folken, hade en tydlig karaktär av förintelse. Hur var det möjligt att omsätta europeisk kolonialpolitik i dess allra värsta form på den egna europeiska kontinenten, och varför reagerade inte "vanliga" tyska officerare mot de värsta övergreppen? Trohetseden till Hitler ska ställas mot människans yttersta moraliska spärrar i min studie. När de sista dimridåerna kring Stalins terror mot den egna befolkningen nu fallit, finns det all anledning att i detalj granska de tyska, och europeiska, brotten mot Sovjetryssland och dess civilbefolkning. |
Slaget vid Moskva på senhösten 1941 blev det första stora nederlaget för tyska armén på östfronten. Jag vill analysera de frivilliga moskvabornas roll i kampen för att försvara sin stad, och se vilken fiende som egentligen var farligast för tyskarna, den stränga vintern eller det förbittrade motståndet. Det är viktigt att utröna vad som egentligen avgjorde detta slag, och vad som hade krävts för att Moskva skulle falla. |
Massakern i Kiev i september 1941 ska granskas, liksom de brott som begicks mot civilbefolkningen i Stalingrad under det mytomspunna slaget som avgjorde andra världskriget. Men även terrorn på landsbygden i Ukraina och Vitryssland förtjänar att belysas. Bland bondebefolkningen i särskilt Ukraina fanns element som trodde att de befriades när Wehrmacht och SS marscherade in. Den vanföreställningen försvann hastigt, när det nazistsiska systemets fulla omänsklighet började gå upp för dessa grupper av bönder. Jag vill titta på hur lång tid det tog, eller snarare hur kort tid det tog, för ockupationsmakten att göra sig impopulär. Vilka misstag begicks, och vilken skuld hade Adolf Hitler personligen till att uppväcka ett sådant raseri, att tyskarna till slut fick enorma problem med partisanangrepp långt bakom fronten? De sovjetiska partisanernas krig ska också granskas. Inte minst de vitryska partisanerna kämpade med en förvånansvärd uthållighet och offervilja. Deras roll för befrielsen av Vitryssland 1944 ska åskådliggöras, och jämföras med andra europeiska motståndsrörelsers aktioner för att bekämpa fienden. |
Ett annat ämne som intresserar mig är journalisternas roll i kriget vid östfronten, både de sovjetiska journalisterna, med Vasilij Grossman som det främsta namnet, och de få västjournalister som tilläts inresa i Sovjetunionen för att rapportera om kriget. Grossmans personliga uppriktighet ska ställas mot den kvävande atmosfär av toppstyrning som han verkade i under det stalinistiska systemet. Styrkan i denne märklige journalists artiklar ska jämföras med de viktiga historiska händelser som de skildrar. Massdöden och de tyska övergreppen har här en avgörande roll, men även de ryska soldaternas hämndaktioner i krigets slutskede 1945. |
Den gigantiska tyska flyktingströmmen mot väst den sista krigsvintern ska sättas i proportion till: |
|
I slutet av denna uppsats vill jag följa den röda armén ända in i "det fascistiska vilddjurets lya", det vill säga Berlin. Hur starkt var hoppet om att kunna gripa Hitler levande, och vilket symbolvärde hade den röda fanan med hammaren och skäran, när den till slut vajade på riksdagshuset i den sönderbombade tyska huvudstaden? Ett tyskt väpnat motstånd mot nazismen förekom knappast, inte ens under krigets sista dagar, men de tyska kommunister som faktiskt öppnade eld mot SS-fanatiker under slaget om Berlin ska om möjligt belysas. Varför var de så få, i ett land som tretton år tidigare hade haft Europas starkaste och mäktigaste arbetarrörelse? Vi vet också att det fanns svenskar som deltog i slaget om Berlin 1945, givetvis på den nazistiska sidan. Deras liv och död kan onekligen ha ett visst historiskt intresse. |
Kännetecknande för röda arméns slutstrider i Seelowhöjderna, i Berlins förorter och inne i själva jättestaden var, som tidigare under Stora Fosterländska Kriget, de oerhört stora ryska förlusterna. Vissa historiker anser att röda armén förlorade 100 000 man i stupade bara under perioden 16 april till 2 maj 1945, dagen då det sista nazistiska motståndet upphörde inne i Berlins rykande ruinhögar. Varför blev då förlusterna så stora? Stalins hänsynslöshet har framhållits, med den legendariska maktkampen och kapplöpningen mellan de två marskalkarna Georgij Zjukov och Ivan Konev som främsta exempel, men andra historiker menar att ett hårdnande tyskt motstånd hade en avgörande betydelse. Åter andra framhåller Stalins rädsla för att de västallierade skulle hinna först till Berlin, en rädsla som anses ha förvärrats efter USA-truppernas djärva erövring av bron över Rhen vid Remagen. Inkompetens hos röda arméns befäl har också framförts. Att sätta dessa berömda argument mot varandra, och försöka finna något som liknar en lösning på problemet med de stora ryska förlusterna, känns onekligen som en kittlande utmaning. |
Under mitt arbete med slutstriderna i och utanför Berlin vill jag naturligtvis också belysa de tyska pojksoldaternas hemska belägenhet. Ämnet pojksoldater är i våra dagar ständigt aktuellt i olika afrikanska konflikter, och därför är det intressant att se hur den döende naziregimen såg på barn med vapen. Signifikativt för pojksoldaternas stora betydelse i den nu helt meningslösa kampen är kanske att den sista bilden på Hitler visar honom tillsammans med några alltför unga tyska pojkar som stridit vid fronten. Graden av nazistisk indoktrinering är här mycket viktig. Vilka tolvåringar och tonårspojkar kände till att det oundvikliga slutet var nära, och vilka var så besatta av tron på tysk överlägsenhet mot de slaviska "undermänniskorna" att de trodde sig marschera mot segern? Här kommer viktiga psykologiska frågor in i bilden, men jag vill framför allt titta närmare på vad som hände inne i dessa tyska pojkars hjärnor, när de nazistiska drömridåerna bokstavligen sköts sönder av den sovjetiska stridsvagnselden. Man kan ställa sig frågan vad som krävs för att ett barn ska inse att det blivit lurat, av en vuxenvärld bestående av iskalla mördare. De överlevande pojkarnas öde efter freden innehåller för övrigt en av historiens många sanslösa ironier, då åtskilliga av dem nådde höga samhällspositioner i det kommunistiska Östtyskland. |
Den psykologiska verkan som beskedet om Adolf Hitlers död hade förtjänar också en närmare granskning. Den tyska radions lögner om diktatorns "hjältedöd vid fronten" ska ställas mot den krassa verkligheten, det vill säga självmordet genom gift och pistolskott. Både de tyska och de ryska reaktionerna på diktatorns död väcker delikata frågor till liv, frågor som handlar om sanning och lögn, om mytbildning och desinformation kontra trovärdiga uppgifter om faktiska händelser. Att många tyskar vägrade tro att Hitler verkligen var död känns nog bekant för de flesta, men mycket tyder på att även många ryssar tvivlade på sanningshalten i nyheten. Emellertid vet vi att självmordet i bunkern var början till slutet för motståndet i Berlin, för nu återstod bara timmar av upprensningsaktioner, skottlossning och skärmytslingar, innan den tyska huvudstaden var helt i ryska händer. |
De två upproren i Warszawa ska inte heller försummas. Här finns det skäl att ställa propagandabilden av skeendet mot vad som verkligen hände. Röda armén och särskilt Stalin har fått en hård moralisk dom i väst för att den polska huvudstaden inte fick någon hjälp i augusti-oktober 1944. Men vi vet också att de sovjetiska försörjningslinjerna denna sommar och höst var oerhört hårt ansträngda. För de vanliga ryska soldaterna måste uppehållet i framryckningen ha kommit som en skänk från ovan. Har västvärlden dömt Sovjetunionen alltför hårt i frågan om Warszawa? Jag vill peka på argument som talar både för och emot i just denna fråga. |
Vad beträffar det judiska upproret 1943, finns det inte mycket som hade kunnat göras för att hjälpa upprorsmännen, men denna ödesmättade episod av kriget framstår som så fascinerande, att det vore synd att inte beröra den. Slaget vid Budapest är också värt en djupare analys. Den ungerska civilbefolkningens känslor inför detta slag hör till andra världskrigets mest omstridda ämnen. Vad vi säkert vet är att otaliga ungerska soldater hade stupat som axelmaktssoldater på östfronten, men också att avskyn för tyska övergrepp i Ungern 1944 hade börjat växa sig mycket stark. Det finns också mycket som tystats ned i dessa frågor. Helt klart är att röda armén fick betala ett mycket högt pris i människoliv för att kunna erövra den ungerska huvudstaden. |
Sammanfattning |
Tysklands kriminella politik mot Östeuropa, som den utformades i den beryktade Generalplan Ost och genomfördes under operation Barbarossa, hör till de mest omskakande och osannolikt grymma händelserna i hela mänsklighetens historia. Kidnappningen av barn med "ariskt" utseende ledde i de allra flesta fall till tragedier med dödlig utgång, och plundringen av livsmedel åstadkom hungersnöd. Utplånandet av hela byar och landsändar skapade förutsättningar för de hämndaktioner som senare drabbade Tyskland, och jag vill se det direkta sambandet mellan händelserna 1941-1944 och vendettan 1945. Likheter ska studeras, men också skillnader. Propaganda och förljugenhet hos såväl tyskar som ryssar och västallierade ska detaljgranskas. Jag vill också arbeta med den mycket viktiga ideologiska kampen mellan nazismen och kommunismen. Redan 1941 stod det klart att ett av dessa två system skulle utraderas, eftersom kampens karaktär var strid till sista blodsdroppen. Som den amerikanske författaren Wouk har uttryckt det var kriget på östfronten att likna vid en "rasande strid mellan två vilddjur som båda försökte slita strupen av det andra, vilddjur som skulle fortsätta att slåss tills det ena var dött". |
Röda arméns polska soldater spelade också en viss roll under kriget, och deltog vid den slutliga erövringen av Berlin. Hur tedde sig kriget för dessa polacker i en främmande armés tjänst? Och hur ser man i dagens starkt antikommunistiska Polen på den roll de spelade? Att Polen än idag har ett ansträngt förhållande till såväl Tyskland som Ryssland är uppenbart, men vilka historiska händelser har varit viktigast för att åstadkomma detta? Katyn, Molotov-Ribbentrop-pakten och Auschwitz-Birkenau har helt klart haft betydelse för den polska offeridentiteten, men samtidigt har man i Polen en starkt förljugen bild av den egna hjälterollen. Jag vill peka på två faktorer som aldrig nämnts av de polacker som jag har kommit i kontakt med: |
|
Varför kan ett demokratiskt land som Polen inte göra upp med sitt förflutna och sin egen förljugenhet, när den mäktige grannen i väst har gjort det? Jag vill försöka förstå vad som har blivit fel i den polska självbilden, och sätta detta mot bakgrund av polackernas oerhörda lidanden under den tyska ockupationen 1939-1945. |
Dessutom ska jag inte försumma att granska dramats två huvudaktörer, det vill säga Adolf Hitler och Josef Stalin. Vansinnet hos dessa båda självhärskare tycks ha avgjort hela andra världskriget, och jag vill analysera, när och hur de avgörande felstegen begicks. |
